Varning för halvgnälligt expatinlägg.
Om mindre än sex veckor är det alltså sommarlov och vi flyr Madrid. Toppen att komma bort ett tag.
Men. Det finns väl alltid ett men.
Jag ser inte fram emot de välvilliga frågor barnen kommer få från vänner och bekanta: Hur trivs ni i Spanien? Hur trivs ni i skolan? Eller frågan jag verkligen inte gillar, där Spanien och USA ställs mot varandra och barnen förväntas svara vilken plats de gillar bäst.
På alla de här frågorna förväntas bara positiva svar, även om det sanna svaret är något annat. Våra ganska väluppfostrade barn, jo relativt i allafall!, svarar att ja de trivs i Spanien, skolan är bra och sen försöker de slingra sig ur den där sista frågan.
Att fråga barn var de trivs bäst är helt vansinnigt. Jag har varit med om att välmenande människor verkligen pressat barnen till att ta ställning, här eller där, typ. Men dels har barn ingen egentlig makt över var de bor och dels känner de lojalitet mot sina föräldrar, att svara att de trivs bättre på en annan plats känns inte bra.
De här frågorna hör ju till, det är ett sätt att småprata, jag förstår det. Svaret förväntas vara positivt och lättsamt, men skulle också kunna vara som att öppna Pandoras box, man har ingen aning vad som döljer sig där.
Så. Att ställa en snabb fråga om skillnader mellan olika skolsystem, det är ok. Men att pressa barn till att ta ställning till något de inte råder över, nä.
(med det här menar jag inte att barnen inte trivs här, för de trivs bra, men de där pressande frågorna gillar jag, och de, inte)
