Svenska pannkakor till frukost

Pannkakor. Så Dottern var ovanligt morgonpigg imorse, kom ner till köket och började fixa svenska pannkakor! Bara sådär. Sonen var såklart jätteglad, han fick en stor hög.

Morgonsol. Det var lite disigt imorse men så lugnt att det var spegelblankt vatten. Faktiskt en hel del båtar kvar i marinan, men jag tror inte de blir kvar länge i vattnet nu.

Bakat. Mjuk pepparkaka med lingonsylt svängde jag ihop i eftermiddags. Allas favorit. Nu är bara halva kvar. Resten kommer gå åt imorgon, om jag känner den här familjen rätt. Hembakat är bäst.

Kvartalsbetyg. Första betyget för skolåret kom för nån dag sen och våra kids kan pusta ut. Betygen så helt ok ut. Jo, föräldrarna drar också en lättnadens suck kan jag lova.

Nedräkning. Om en dryg vecka reser Ironman till Sao Paulo på business, han blir borta drygt 1.5 vecka. Såklart blir det inte bara jobb, han kommer träffa många av våra brasilianska vänner också. Äta god mat. Kanske dricka nån caipirinha. Om jag är avis? Gissa...

Expatlife: What can I bring?

Något jag inte kände igen från Sverige men har råkat på utomlands - Brasilien, USA och Spanien - är traditionen att ta med något ätbart när man är bortbjuden.

Både i Brasilien och Spanien tar gästerna gärna med någon slags efterrätt utan att fråga om det skulle passa. Kan vara allt från tårta till chokladpraliner.

Här i USA får man ofta frågan från gästerna om de ska ta med sig något. What can I bring? Jag brukar säga att de absolut inte får ta med något, men om de absolut vill så gärna en flaska vin.

Nu har jag noterat att några av våra svenska vänner här tagit seden dit de kommer och frågar om de ska ta med något. Och det har hänt att jag frågat också.

Men allvarligt. För det allra mesta har jag en meny planerad när jag bjuder på middag. Jag vill ha kontroll över typ allt, från sallad till dessert. När vi bjuder ska gästerna kunna koppla av, inte behöva tänka matlagning.

Sen finns det såklart undantag. När vi firar Thanksgiving och jul och sånt, då brukar vi dela upp matlagningen eftersom det är mer än vanligt, och fler gäster än en vanlig lördagkväll.

Our Swedezilian is back!

Imorse landade Sonen på JFK, det var nattflyg från Sao Paulo. Vi har fått hem en kille som är stolt och fantastiskt glad, han har massor att berätta. Är evigt tacksamma till våra brasilianska vänner som tog hand om honom i tre veckor.

Det är så viktigt att lite äldre barn får känna på lite frihet. Och att vidga vyerna en aning. Sao Paulo är en tuff stad, brutal, vacker på sina håll, vi älskar stan och Brasilien sen vi bodde där. Nu kom Sonen hem med egna erfarenheter från stan där han föddes.

Och nu är familjen samlad igen. Hemma i Connecticut.

Vilar lite...

Det här är de bra på katterna, att sova. Här är det Soda som vilar lite på mattan i vårt sovrum medan jag vek ett berg av tvätt. Dottern kom ju hem med två stora väskor tvätt från camp.

Inatt flyger Sonen från Sao Paulo, landar tidigt på JFK söndag morgon. I fredags hade han en presentation på en timme på företaget han gjort praktik på. Det gick riktigt bra. Så bra att han ska vara med på konferenssamtal på fredag när de pratar med eventuella nya kunder i Europa.

Imorron bitti får vi krama vår Swedezilian igen!

De där små hortensiaträden...

De där två hortensiaträden vi planterade för nån månad sen blommar för fullt. Faktiskt så mycket att trädgrenarna liksom bågnar av alla tunga blomklasar. Mäktigt.

Här hemma är det tyst och tomt. Konstigt utan barnen hemma. Tiden står liksom stilla. Jag är inte van vid det här, känns fel. Idag hade jag lunchdate med Bästa S, trevligt.

Uppdatering från Sonen i Brasilien: igår var han med våra vänner Caio och Celina hela dan, de tog med honom till Mercado Municipal som är en häftig upplevelse, tänk en enorm saluhall med extra allt vad gäller frukt, grönsaker, kött och fisk. De visade honom runt i Jardins där vi bodde i Sao Paulo (och där Sonen ju bodde sina första två år). Sen lagade de mat tillsammans. Kul!

Uppdatering från Dotterns camp: det enda vi vet är via foton vi sett på hemsidan, hon har tydligen prövat på cirkustrapets... Det lär passa henne jättebra!

Frukost på stan

Att träffas och äta frukost på cafe är verkligen trevligt. Så idag hade Dottern och jag bestämt träff med bästa B och Z. God cappuccino och yoghurt med granola, blåbär och honung valde jag. Supergott!

Uppdatering från Sonen: vi talas vid varje dag och han är glad och jobbar på. Han har varit med på kundbesök, vilket tydligen var intressant. Idag hade de ätit feijoada eftersom det är onsdag. Det är mat han gillar.

Han är framme!

Fick just SMS från Sonen, han är framme i Sao Paulo, Brasilien. Och sen en uppdatering från vår vän Rogerio att de är i bilen påväg hem.

Phew! lite nervöst för både Sonen och oss att vara ifrån varann i tre veckor. Han hoppas lära sig en del portugisiska och så ska han praktisera på vår väns företag.

Dessutom är han nyfiken på Sao Paulo och Brasilien, stan där han föddes. Det här blir nog toppen för vår sextonåring.

Fjäril på besök

De här buskarna attraherar fjärilar och vi fick fint besök häromdan!

Jag försöker packa och tänka på vad vi alla ska ha på oss och när. Snyggkläder och slips till grabbarna. Några dagar ser det ut att bli regn, men sen ska solen skina över Rio hoppas jag. Det är ju vinter där men kan vara hur skönt väder som helst i alla fall. Håll tummarna!

Byggmöte

Ikväll hade vi bestämt träff med Byggaren vid vårt hus, för att gå igenom allt som ska göras. Nu har vi alla bygglov fixade, det gick som en dans! Nästa tisdag börjar vi.

Men innan dess ska vi på bröllop i Rio de Janeiro. Flyger imorron kväll och barnen har faktiskt fått ledigt från skolan, pust! det var skönt.

Expatlife: Hur hamnade vi här?

Ja hur blev vi egentligen utlandssvenskar?

Det var något vi pratade om direkt när vi först träffades, Ironman och jag, att vi ville bo utomlands ett tag. Några år sådär. Vart visste vi inte, det fick man liksom se om och när chansen dök upp.

Strax innan julen 1995 fick Ironman en förfrågan via sitt jobb, han jobbade för ett amerikanskt företag, om han ville komma på intervju för ett jobb i Sao Paulo, Brasilien. Jag följde med och vi bestämde oss för att vi nog kunde trivas i en så stor stad. Vi hade fem händelserika, underbara år i Brasilien.

I början av 2001 kom ett jobb i Prag, Tjeckien, på tal via Ironmans jobb. Kul med Europa några år tyckte vi och flyttade dit, vi blev kvar drygt 2.5 år. Och sen undrade en fd chef, fortfarande samma företag, om vi var intresserade av att flytta till USA. Jodå, det verkade spännande och dessutom passade det jättebra i tid eftersom våra bästa vänner i Prag just var påväg att flytta vidare (till Nordirland).

Och här trodde vi att vi skulle bli kvar.

Men så kom en flytt på tal igen. Ironmans nya arbetsgivare undrade om han kunde tänka sig att jobba i ett annat land några år. London? Hong Kong? Madrid? Vi satsade på Madrid med förhoppningen att barnen skulle lära sig en del spanska under några år där, och vi äntligen kunna resa en del i Europa med barnen.

Planen var att stanna i Europa tre år och sen tillbaka till Connecticut. Nu dök det upp ett jobb Ironman inte kunde säga nej till lite tidigare, så vår spanska vistelse blev istället 2.5 år.

Nu har det gått 18 år sen vi först flyttade utomlands. Planen var tio år. Det blir inte alltid som man planerat. Men det kan bli hur bra som helst i alla fall har vi upptäckt!

Expat life: Det finns bara möjligheter

Ibland förvånas jag över hur människor tänker och resonerar när det blir fråga om att flytta utomlands, eller flytta vidare när man redan bor utomlands. Alla har såklart sina egna skäl för hur de tänker och handlar, men att bara kunna tänka sig att bo på platser som New York och London, typ, det begränsar ju en del.

En gång i tiden var jag också där.

Vi hade pratat om att ta chansen och flytta utomlands så snart vi fick chansen, vi visste att det kunde bli möjligt via Ironman/Makens jobb. Så kom erbjudandet om att jobba i Sao Paulo, Brasilien, men jag sa no way! Det hade man ju hört att det var smutsigt, farligt och stort och dessutom skulle vi vara tvugna att lära oss ett nytt språk. Ja och så var det riktigt farligt också, det kan man gärna påpeka flera gånger.

Vi hade aldrig varit i Brasilien. Ironman hade backpackat i Argentina, Chile och Peru, och trodde det kunde bli bra i Sao Paulo. Men jag tvekade. Mycket.

Så reste vi dit och besökte vänner som bodde där sedan flera år och såg att de stortrivdes. Och jag började vekna. För de expats vi träffade under den där resan var positiva och brassarna var välkomnande.

Det blev fem fantastiska år i Sao Paulo. Jag är så otroligt glad att jag vågade och att vi fick möjligheten att upptäcka fantastiska Brasilien.

Que surpresa!

Ja vad är oddsen, jag ringde just till Skattemyndigheten för att få något slags personbevis till barnen. Och hamnar hos en handläggare som talar portugisiska!

Så där beställde jag svenska papper på portugisiska. Handläggaren talade portugisisk portugisiska, och jag brasiliansk, det konstaterade vi ganska snabbt båda två. Men det är ju samma språk.

Världen är allt bra liten.

Annars.

Fredag. Ikväll tror jag barnen får ledigt från plugg. Sonen rabblade citat från Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde imorse, tydligen något som ingick i hans mid-terms för English Literature idag. Sånt de får lära sig i en brittisk skola antar jag.

Ingen insyn

Så här är det vanligt att det ser ut längs gatorna i mina kvarter. Stora höga murar. Dessutom ofta övervakningskameror och vakter.

Om det verkligen behövs vet jag inte. Kanske. Troligen. För mig är det som en throwback till Sao Paulo, Brasilien. Med den skillnaden att där fanns definitivt ett verkligt behov av bra säkerhet.

Expatlife: The Mothership

Just det. The Mothership. Eller IKEA som det stora varuhuset egentligen heter.

Jag tror att alla utlandssvenskar har en speciell känsla för IKEA. Många tycker att det är toppen att ha ett IKEA inte för långt bort. I Brasilien fanns inget IKEA, det var trist tyckte vi. Visserligen fanns Tok&Stok, ett brasilianskt möbelvaruhus med lite ikeavibbar, men det var ju inte the real thing.

Sen har jag skojat om att vi flyttar inte till ett land där det inte finns IKEA. Och hittills har vi lyckats med det.

Även om man inte gillar allt på det stora varuhuset är det ändå nåt speciellt att besöka ett av varuhusen. Så många igenkännanden. Möbler och saker som känns svenska. Skandinaviska namn.

Och köttbullarna i serveringen kan man alltid muta barnen med.

Men många utlandssvenskar blev oerhört besvikna när IKEA slutade sälja produkter från andra tillverkare i sin matbutik. Nu finns i princip bara varuhusets egna kex, ost och vad det nu är. Gillar inte alls. Jag har i princip slutat handla mat där. Vilket betyder att turerna till IKEA också blivit färre.

The Mothership har tappat en del av sin dragningskraft.

Spanskt och brasilianskt

Letade ny musik och hittade den här med två av mina absoluta favoriter, Alejandro Sanz och Ivete Sangalo. Spanskt och brasilianskt när det är som allra bäst.

Alltså. Bara ryser när jag hör det här.

Annars, skolåret har dragit igång ordentligt. Läxor i kubik. Barnen har många nya lärare iår, då tar det alltid ett tag innan de vet vad de nya lärarna förväntar sig och vad deras undervisningsstil är. Eftersom kompisarna bor ganska långt bort blir det en del tid framför datorn så de kan prata via Skype, diskutera läxor. Och annat.

Dagens höjdpunkt: Ironman är påväg hem från Dubai, han lyckades komma ifrån en dag tidigt!

14 år

Ugnspannkaka med mycket bacon, självklart serverat med lingonsylt, det var vad Sonen önskade sig idag på sin födelsedag. Gott.

Tänk att det är 14 år sen vi blev föräldrar för första gången. Vår lilla Swedezilian, svensk-brasse. (vilket påminner mig, han behöver nytt brasilianskt pass). Fortfarande rejält blond. Han är stark och klok så man baxnar. Och längre än sin mamma.

Maken åkte till Barcelona tidigt imorse, nån konferens med jobbet, dåligt planerat tycker jag eftersom det är helgdag här idag, San Isidro. Jag har svårt att hålla koll på de spanska helgdagarna, men den här på Sonens födelsedag kommer jag ihåg.

13 år

Födelsedagskram idag!

Sonen fyller 13 år idag. Nu har vi en tonåring här hemma. Vår lilla blonda svensk-brasse, swedezilian som han kallar sig själv, börjar bli stor.

Coolaste klockan fick han i present, en Oxygen med svart urtavla. Och en mörkcerise tröja som han tokgillade. Bland annat.

Oh my, var ska jag börja? Sonen är alltid glad, har fantastisk humor och hans musikminne är outstanding. Han är hjälpsam och kan montera vilka IKEA-möbler som helst på nolltid. Han kan förresten montera allt och förstå tekniska komplicerade instruktioner. Och läsa kartor. Han hittar överallt. Stark som en oxe är han och älskar skidåkning, båtar och bilar. Grabben bryr sig om, han är omtänksam.

Vi brukar skoja och säga att han ska bli barnläkare eftersom han är smart och gillar småbarn, de avgudar honom. Men vem vet. Det finns bara möjligheter.

Älskar att se hur kul Sonen och Dottern har tillsammans. Hur samspelta de är. För det mesta.

Stora kramen till vår urso branco, den vita björnen, som han kallades i Brasilien!

(det är helgdag är i Madrid idag, San Isidro, en lokal helgdag)

Spanskt, del 7 - brasilianskt på radio

Den låt som spelas allra mest just nu är faktiskt brasiliansk. Jag höll på att köra av vägen när jag hörde brasiliansk sertanejo (brasiliansk country) på radion första gången.

Det är en musikstil jag verkligen inte tycker om.

(Och jag gillar annars brasiliansk musik, mycket. Med undantag av sertanejo och forró. Ja, en del axé är väl sådär också...)

Åter till Spanien.

Michel Teló: Ai Se Eu Te Pego

Det här är låt som biter sig fast om man gillar den eller inte. (Den finns i engelsk översättning på YouTube också eftersom artisten försöker sig på en amerikansk lansering...)

Meu Deus...

Att hänga tavlor

Foto via iPhone

Nu har vi hängt tavlor.

Och med ens känns det hyrda huset så mycket mer som hemma.

De här fjäderskrudarna är från Brasilien, jag köpte dem i Sao Paulo just innan vi flyttade därifrån. Har låtit rama in dem, det kostade en hel del men vi är glada över hur det blev. Riktigt effektfullt. Nu pryder de en vägg i matsalen här i Madrid.

Rubaiyat

Sonen har en ny favoritrestaurang: Rubaiyat här i Madrid. Vi var där idag söndag på sen lunch och satt utomhus. Fortfarande skönt höstväder med 26 grC och sol.

Det är en brasiliansk restaurang med grillat kött som specialitet. Vi har besökt systerrestaurangen i Sao Paulo.

Båda kidsen gillade också de speciella små ostbröd som är typiskt brasilianska, pao de queijo. Maken beställde en caipirinha, det var länge sen sist...

Lär bli fler luncher här.