Expatlife: Att ta ansvar för nykomlingar

En gång i tiden var jag nykomling i Brasilien Jag var nykomling i Tjeckien. Och jag var nykomling i USA och sen i Spanien.

Som nyinflyttad är man ganska utlämnad till de som redan bor där, de som kan allt, hur det fungerar, som redan är etablerade. Vi har haft hyfsat tur och råkat på människor som vi blivit vänner med på varje plats. I Sao Paulo och Tjeckien var det via Ironman som vi träffade på nya vänner. Han träffade folk via jobbet, oftast som kunder - han jobbade för en amerikansk arbetsgivare - och de träffade vi sen på helgerna. Här i USA råkade Ironman på trevliga golfspelare - som Bästa Grannen! - och jag råkade på en finlandssvenska som hade sin dotter på samma balett som vår dotter. Ungefär samma i Madrid, även om det var lite segare där.

Allt det där var en början, sen bygger man vidare på det. Och det är så jag tänkt när jag hört att någon är ny på en plats jag bor. En fika med ett gäng andra svenskor, så de träffar några. Förhoppningsvis klickar det med någon. Gemensamma intressen. Tips om after-school activites för barnen. Whatever. Det betyder inte att man måste umgås med svenskar, som i en bubbla. Man behöver inte bli bästisar med alla. Men det är en bra start när man är ny och inget vet.

Man tar ansvar för nykomlingar helt enkelt.

Det kostar bara en fika och nån timme.

Köksön

Gillar vår köksö, den är stor. Nu när de flesta flyttlådorna som hör till köket är uppackade kan man ju faktiskt se hur det ser ut. Barnen har snabbt gjort de där stolarna till sin frukosthörna, kan hända att en del läxor görs där också.

Smet från flyttlådorna här hemma nån timme, till Target, och hittade ett fint grått överkast till Sonen - som han godkände! - och några kattsäkra julgransdekorationer. Hoppas jag.

En helg senare...

Då var huset städat. Skön känsla kunna gå omkring barfota. Så det gjorde jag.

Eftersom vi slipat nästan alla golv i huset var det slipdamm överallt. Plus att målningen genererat en hel del damm också. Usch! vad smutsigt det var.

Vi lyxade och anlitade den städerska som städar hos oss ett par timmar i veckan, hon och en vän till henne var svårt effektiva och bra. Kan lugnt konstatera att det behövdes, vi hade ändå fullt upp att städa huset, Ironman och jag. Sonen och en väninnas vuxna son hjälpte oss också. Hur bra som helst!

Nu har vi beställt indisk mat och tänker ha en lugn söndagskväll.

Värmesökare

Katter och värme. Nu när det är lite kallare lägger sig katterna gärna på värmeutblåsen. Så typiskt katter att söka upp värmen.

Vatten, el och olja. Ringde runt och sa upp vatten, elektricitet och olja till huset vi hyr. Några saker mindre på att-göra-listan.

Tandställning. Eller den retainer som ju Sonen numera har endast på natten. Återbesök hos tandregleraren idag och allt ser så bra ut. Så otroligt tacksam att den där knasiga tanden äntligen sitter där den ska. Det var ett synnerligen komplicerat fall.

Pennywars. Det pågår en insamling till välgörande ändamål i 8th grade i Dotterns skola och de har gjort det till en tävling mellan de tre podsen. Eleverna ska samla in småpengar, och den pod som får in mest "vinner". De kan också bomba varandra med småslantar. Låter komplicerat. Men den som i slutänden vinner är ju den Holiday Gift Drive som de skänker pengarna till. Förra året fick de in över 9.000 dollar. Pretty good war!

Expatlife: Husvisning

Det hör till livet som expat att hyra bostad, och när man närmar sig flytt vill husmäklare visa huset för nya hyresgäster. Samma gäller för lägenhet. 

De sista veckorna i Spanien höll jag på att bli tokig på alla mäklare som ringde och ville komma dit med eventuella hyresgäster för att titta. Ofta försökte jag få till så att flera mäklare kom samtidigt. Många flugor i en smäll, liksom

Nu är vi där igen, med huset vi hyr nu. Mäklaren har hört av sig och vill komma hit och fotografera och sedan börjar visningscirkusen. 

Man måste ta några steg åt sidan, andas lugnt och inse att det inte har med mig att göra. Om det är stökigt hemma, so what? Det är klart att för mäklaren är det toppen att kunna visa upp ett välstädat hus. Men det är ju inte vi som ska hyra ut, det är inte vårt hus. Bara våra möbler och saker.

Lugn och fin.

(en beachbild från idag då jag promenerade på stranden, så otroligt skönt väder vi har!)

Expatlife: Hur hamnade vi här?

Ja hur blev vi egentligen utlandssvenskar?

Det var något vi pratade om direkt när vi först träffades, Ironman och jag, att vi ville bo utomlands ett tag. Några år sådär. Vart visste vi inte, det fick man liksom se om och när chansen dök upp.

Strax innan julen 1995 fick Ironman en förfrågan via sitt jobb, han jobbade för ett amerikanskt företag, om han ville komma på intervju för ett jobb i Sao Paulo, Brasilien. Jag följde med och vi bestämde oss för att vi nog kunde trivas i en så stor stad. Vi hade fem händelserika, underbara år i Brasilien.

I början av 2001 kom ett jobb i Prag, Tjeckien, på tal via Ironmans jobb. Kul med Europa några år tyckte vi och flyttade dit, vi blev kvar drygt 2.5 år. Och sen undrade en fd chef, fortfarande samma företag, om vi var intresserade av att flytta till USA. Jodå, det verkade spännande och dessutom passade det jättebra i tid eftersom våra bästa vänner i Prag just var påväg att flytta vidare (till Nordirland).

Och här trodde vi att vi skulle bli kvar.

Men så kom en flytt på tal igen. Ironmans nya arbetsgivare undrade om han kunde tänka sig att jobba i ett annat land några år. London? Hong Kong? Madrid? Vi satsade på Madrid med förhoppningen att barnen skulle lära sig en del spanska under några år där, och vi äntligen kunna resa en del i Europa med barnen.

Planen var att stanna i Europa tre år och sen tillbaka till Connecticut. Nu dök det upp ett jobb Ironman inte kunde säga nej till lite tidigare, så vår spanska vistelse blev istället 2.5 år.

Nu har det gått 18 år sen vi först flyttade utomlands. Planen var tio år. Det blir inte alltid som man planerat. Men det kan bli hur bra som helst i alla fall har vi upptäckt!

Morning by the shore

Nu tar jag paus från tuffare träning, det är fortfarande nåt knas med ena vaden. Imorse tog jag istället en promenad vid havet, och kände direkt att det ska bli underbart att flytta tillbaka till vårt eget hus efter sommaren.

För även om det bara är fem minuters bilväg till havet nu, så är det ännu bättre med några minuters gångavstånd.

Expat life: Det finns bara möjligheter

Ibland förvånas jag över hur människor tänker och resonerar när det blir fråga om att flytta utomlands, eller flytta vidare när man redan bor utomlands. Alla har såklart sina egna skäl för hur de tänker och handlar, men att bara kunna tänka sig att bo på platser som New York och London, typ, det begränsar ju en del.

En gång i tiden var jag också där.

Vi hade pratat om att ta chansen och flytta utomlands så snart vi fick chansen, vi visste att det kunde bli möjligt via Ironman/Makens jobb. Så kom erbjudandet om att jobba i Sao Paulo, Brasilien, men jag sa no way! Det hade man ju hört att det var smutsigt, farligt och stort och dessutom skulle vi vara tvugna att lära oss ett nytt språk. Ja och så var det riktigt farligt också, det kan man gärna påpeka flera gånger.

Vi hade aldrig varit i Brasilien. Ironman hade backpackat i Argentina, Chile och Peru, och trodde det kunde bli bra i Sao Paulo. Men jag tvekade. Mycket.

Så reste vi dit och besökte vänner som bodde där sedan flera år och såg att de stortrivdes. Och jag började vekna. För de expats vi träffade under den där resan var positiva och brassarna var välkomnande.

Det blev fem fantastiska år i Sao Paulo. Jag är så otroligt glad att jag vågade och att vi fick möjligheten att upptäcka fantastiska Brasilien.

Expat life: Nästan tre månader back in business

Nästan tre månader har passerat sen vi flyttade tillbaka till USA. Så hur har det gått?

Precis som vi trodde har den här flytten varit den enklaste vi gjort. Vi har inte behövt starta från början, på många sätt har vi liksom fortsatt där vi slutade när vi bodde här tidigare.

Vänner, mestadels de vi hade förut, men några nya också. Ekonomiskt är det enkelt eftersom vi redan har kredithistoria och bankkonton, vi vet hur det fungerar att betala räkningar.

Barnen går ju inte i samma skolor som förut, och jag är fortfarande lite förvirrad över vilken klass de går i - Sonen är freshman, går i 9th grade på high school, och Dottern går i 7th grade på middle school, att jämföra med den brittiska skolan där de gick i Year 10 respektive Year 8. (och jämngamla i Sverige går i 8:an och 6:an, känns skumt på nåt sätt).

Och så var det vädret. Vintern som varit bland den kallaste och mest snöiga i mannaminne här i Connecticut. Men jag har verkligen inga problem med snö när det är vinter, även om jag tycker att det räcker nu när det faktiskt är en bit in i mars.

Vi har nog landat ganska bra i vardagen här igen.

Home sweet home.

Plugg och annat

Nya ben. Nu sover vi inte på golvet längre, jag har köpt ben till sängarna i en Duxbutik i Greenwich, CT. Måste säga att det ser en del bättre ut.

Plugg. Nästan varje dag frågar jag Sonen hur det går i skolan. Om det är svårt. Hur han hänger med. För lite orolig är jag allt eftersom han nästan bara har Honors-klasser. Det innebär snabbare takt, mer läxor, högre förväntningar. Men än så länge tycker han det fungerar bra.

Kyla. Kallt ute betyder att det är svårt att få till bra temperatur inomhus i det här dragiga, men charmiga, huset. Gillar inte forced air heating som huset värms upp med. Här blir det så att undervåningen tar all värme, medan det blåser kallt på övervåningen där sovrummen är. Saknar vanliga element, som ju baseboard heating fungerar som. (men svenska element är i en klass för sig!)

Coffee morning. Jepp, något de är bra på amerikanerna det är att hälsa nykomna familjer välkomna med newcomers coffee. Idag var jag på en sån för nya familjer på Dotterns skola, en vanlig Middle School (grade 6-8). Trevligt och enkelt organiserat i en coffeeshop i stan. Jag fick veta att hittills under skolåret har det tillkommit 40 nya familjer till skolan. Amerikaner - och andra! - flyttar omkring en del.

Mean girls

Out of nowhere fick Dottern detta meddelande idag. Det var från en halvkompis i Madrid. Jag skriver halv för de var aldrig riktiga vänner. Men det här var en av tjejerna som knuffade bort Dottern från vännerna, vilket resulterade i att vår tjej var ganska ensam den sista tiden där.

Det gör ont att få såna här onödiga meddelanden. Som tur är har Dottern många bra vänner här i Connecticut. Tjejer som stöttar henne och finns där för varandra. Så hon kommer vara ok även om hon är upprörd just nu. Redan textar hon med kompisarna här om den här incidenten, de är girl power tillsammans.

Mean girls. De finns verkligen.

But there´s a special place in hell for them. Det är jag helt säker på.

(och det här var inte hela konversationen, det var fler otrevligheter som jag inte vill publicera)

Det var snabbt!

I måndags mailade Ironman flyttfirman och frågade om de visste nåt om hur det går med vår container. Hur långt i processen med amerikanska tullen den kommit. Om de hade nån aning alls.

Er container har just tullats och kommer till vårt lager under dagen, fick han till svar.

!!!!!

Så.

Imorron.

Torsdag.

Anländer vår container till huset.

Typ två veckor snabbare än vi ens vågat hoppas på. Det blir en stressig dag imorron, men hurra! vad skönt det ska bli att få se sina grejer igen.

Freshman imorron

Den här grabben börjar High School imorron måndag. Han kommer vara freshman.

Det blir tidiga mornar. Redan klockan 7.30 börjar skolan och det finns ingen skolbuss från huset vi hyr eftersom vi bor för nära. Femton minuters promenad, typ. Men nu med all snö kommer jag skjutsa, trottoarerna är inte plogade.

Hur det är att börja mitt i skolåret vet vi inte ännu. Egentligen i slutet av en termin eftersom höstterminen här inte slutar förrän om några veckor. Känns underligt eftersom skolterminen i Madrid slutade innan jul, och båda barnen gjorde midterms där innan de slutade.

Men måndag morgon. Då.

Busy, busy

Skön morgon med söndagstidningen. Kanske världens bästa dagstidning, nu får jag den varje helg igen. Det var ju inte riktigt samma sak att ha prenumerationen digitalt. Känslan var inte densamma.

Sen har det varit fullt upp med att hämta och lämna barn, handla och annat.

Igår var vi på två olika julcocktails, nu är det strax tid att åka iväg på en glögg.

We are back on track. Helt klart.

Soluppgång över Madrid

Soluppgången imorse här i Madrid när jag lämnat barnen i skolan.

Sitter i vårt tomma hus där jag i varje fall har wifi och några fåtöljer vi lämnat kvar, som trädgårdsmästaren gärna ville ha. Containern är packad och beräknas avgå från hamnen i Valencia innan jul.

Livet på hotell, utan fri wifi och dålig spansk tv, är sådär.

Vad man inte får

Läser vad man inte får ha med i flyttlasset till USA. Levande djur. Narkotika. Tunga vapen. Bland annat. Nä sånt lovar vi att inte packa i containern.

Men inte heller parfym, faktiskt inget flytande alls. Hm...

Så då får vi väl använda rejält med parfym nu då, så den tar slut.

Sålt!

För en halvtimme sen kom en köpare och hämtade vårt soffbord. Det har hängt med sen dagen Sonen föddes, vi köpte bordet på förmiddan och grabben föddes på eftermiddan.

Lite roligt: köparen nu var en brasiliansk familj! Roligt eftersom bordet ju var köpt i Sao Paulo.

Anyway. Det är sånt här jag håller på med just nu. Funderar på om man borde sälja nåt mer. Eller skänka bort. Och köpa nåt nytt som man råkar se här. Som ett nytt soffbord vi såg i lördags.

Ironman jobbar alldeles för mycket just nu. Han håller på att avsluta sitt jobb här och har samtidigt påbörjat sitt nya jobb i New York. Resultatet blir långa dagar.

Nu. En djupdykning i barnens rum för att rensa. Och rensa. Det tar aldrig slut.

Expatlife: Flyttar jag minns

Av nån konstig anledning har det blivit så att varje gång vi flyttat har flyttlasset gått över Atlanten.

Från Sverige till Brasilien. Till Tjeckien. Till USA. Till Spanien. Och snart till USA igen.

Den enklaste flytten var den första. Såklart. Vi flyttade innan vi hade barn och jag bodde ensam kvar i min gamla lägenhet i Stockholm några månader innan jag flyttade efter. Sov på en enkel extrasäng, hade ett matbord och nån stol och en dator på golvet. Ganska spartanskt men det funkade ju eftersom jag var själv.

När vi skulle flytta till Prag var jag höggravid med tvåan och sprang omkring efter en energisk 1.5-åring. Den flytten kommer jag knappt ihåg. Kanske har jag förträngt den. Med stor mage flög jag sen till Sverige för ett mellanstopp med Sonen, Maken jobbade kvar ytterligare en månad.

Flytten från Prag. Maken hade redan börjat sitt jobb i New York och jag skulle bara arrangera flytten, barnen var ju i preschool några timmar varje dag. Dessvärre fick först Sonen och sedan jag influensa - enda gången vi haft flunsan! peppar peppar... - och jag knaprade febernedsättande bäst jag kunde medan jag dirigerade flyttkillar. Åh så sjuk jag var. Sen däckade jag hemma hos mina föräldrar i Sverige där vi firade jul.

Väl i USA tyckte vi att nu flyttar vi inte mer. Här vill vi bo.

Men så kom det här jobbet i Spanien upp och då flyttade vi snabbt som tusan, på en månad sorterade vi hyfsat och flyttfirman kom. På slutet drog orkanen Irene in över östkusten, så det var ganska kaotiskt med flytt mellan hus och vänner som ställde upp till hundra.

Den här kommande transatlantiska flytten tillbaka till USA känns lyxig i jämförelse. Barnen är större, de är i skolan hela dagarna och jag kan gå här och plocka och sortera. För även om man inte packar containern själv är det ju en hel del jobb innan. Det känns så mycket bättre att göra sig av med sånt man inte behöver eller vill ha innan en flytt.

Så jag är ganska lugn. Ganska.

Om nån vecka låter det kanske annorlunda.

Effektiv, oh yes

Vissa dagar har man flow. När man både hinner göra nice-to-do och must-do.

Idag var en sån dag.

Jag tränade spinning, som vanligt på onsdagar. Svettigt som... men det är ju spinning och det är därför jag gillar det. Har tvättat och hängt tre stora maskiner tvätt, nu är det fullt till max på alla tvättlinor. Ändrade Sonens tid för tandreglering, kom på att det inte är så bra att dra till tandställningen just nu när han måste koncentrera sig på half-terms. Tandställningar gör ont.

Åkte iväg och kollade in en ramaffär som enligt tips skulle ha snygga posters med Madridmotiv. Bingo! för den målade tavla jag såg där, visserligen ingen fotokonst, men det kan nog bli bra i alla fall.

Sen var klockan över åtta på morgonen amerikansk östkusttid och jag kunde avverka några viktiga telefonsamtal. Fixade sophämtning, olja och när jag ändå var igång kom jag på att vi måste ju ändra vår adress också, temporärt. Bara gas kvar, elektricitet och vatten har jag redan ringt om. Känns ju bra att få sånt gjort.

Åt lunch. Lagade mat till kidsen. Rotade runt i min garderob igen och lyckades rensa ut ett flertal plagg - yay! för det.

Och sen har jag haft förhör i latin för Dottern, gick ganska bra tycker jag.

Imorron kör deras half-terms igång. Stora prov hela dagen, med nån håltimme då det är meningen att de ska passa på att plugga.

Jepp. Bra dag det här.

Expatlife: Flytta med tweens

Tweens, åldern då barnen inte är tonåringar ännu, men heller inte så små heller, 9 till 12-åringar ungefär. De börjar bli lite mera medvetna om sin omgivning, kan börja tänka en del på hur de ser ut och hur man "ska vara". Eller inte vara för den delen. Inte riktigt lika enkelt att spontant hitta nya vänner, en tween springer oftast inte runt på en lekplats och leker med vem som helst.

I allmänhet alltså. Det finns ju de som alltid har lätt för det sociala. Överallt.

Att flytta med en tween kan kräva en del positivt snack från föräldrarna, det här blir toppen! För barnen i den här åldern har redan sina bästa vänner och att lämna dem kan kännas väldigt läskigt.

Sen det här med skolan. Om barnen flyttar från Sverige kan de ännu inte så mycket engelska att det blir en enkel start i nya - troligen engelskspråkiga - skolan. Så de måste dels lära sig ett nytt språk illa kvickt, och sedan snabbt komma ifatt och förstå allt i skolan. Tydligen är svenska barns kunskaper i matte oftast inte på nivå med vad barn i samma ålder läser i amerikanska/internationella/brittiska skolor. Och så läxorna på det. Det är mycket läxor.

Ordning och reda och respekt för lärare är på en helt annan nivå än i Sverige. När jag diskuterat klädkoder som barnen har i amerikanska skolan förstår vänner i Sverige inte alls vad jag pratar om.

För vår del var skolan inga problem, eftersom vi flyttade mellan engelskspråkiga skolor. Dottern fick kämpa en del med att lära sig skrivstil när vi kom hit, då gick hon Year 6, det fick de inte lära sig i den amerikanska skolan. På Senior skolan verkar de inte bry sig om skrivstil eller inte, så Sonen klarade sig.

Men det sociala är inte så enkelt i den här åldern. Mycket grupperingar. Vem är cool och vem är tönt. Vem spelar bra fotboll. Vem blir bjuden på kalas.

Det kan vara fantastiskt att flytta utomlands med tweens. Men jag tror att det kan vara en ålder med lite längre uppförsbacke i början, innan det lossnar.

Sen är det väl bara att köra.