American life: Prom dresses

Promdresses, eller balklänningar. De kan kosta en hel del, men man behöver inte spendera mycket. Dottern och flera av hennes vänner beställde från Lulus, där finns många snygga klänningar under 100 dollar. Det går ju mode i balklänningar och det är också olika vad som är populärt beroende på var man bor. Tjejerna på high school här i stan har ofta ganska enkla, smala klänningar. Ingen tyll eller för mycket glitter. Men gärna urringat.

Som en av mammorna sa i lördags när hon såg tjejernas klänningar: There´s a lot of boob on display. (Fast jag skulle vilja säga att ändå inte, konstigt nog.)

Allra viktigast vad gäller valet av promdress är att man är ensam om den på balen. Möjligtvis kan några ha samma klänning men olika färger. För att undvika att två har likadan klänning tar tjejerna kort på klänningen de väljer och skickar bilden till en stor grupp. Så är klänningen paxad.

På high school i vår stad är det kort klänning som gäller på Junior Prom, på de andra balerna är det långklänning.

Skorna ska vara skyhöga helst. Dottern hade ett par vinröda i sammet från Target, tror de kostade 39 dollar.

Killarna? Enkelt. De har smoking.

Expatlife: Som på 50-talet

För ett tag sen nämnde jag ett email som jag skickade till alla cheerföräldrar, tränare och cheerleaders. Det handlade om några traditioner som cheerteamet har som är en riktig throwback till 50-talet.

Cheerleading är en sport som är till för att underhålla och heja på amerikansk fotboll och basket. Men cheer har blivit mer och mer atletisk med åren. Numera ingår tumbling, dans och gymnastik och cheerteamen tävlar också.

Men det finns sidor av cheer på high school jag blir tokig på. Som att cheer gör posters till senior players inför varje football game. En annan tradition är att cheerleaders ska dekorera Seniors gymskåp inför en match varje säsong. Och det som får mig skogstokig. Håll i er nu: tjejerna dekorerar ett vitt örngott inför en speciell match, sedan är det meningen att killarna ska sova med det for good luck.

Jag menar. Come on. 50-tal.

Efter två säsonger med det här, då jag hela tiden hoppades att något skulle förändras, då det kändes som om hallå, varför accepterar alla det här, vad missar jag? kunde jag inte hålla mig längre. Kollade med Dottern om det var ok om jag emailade alla och om hon var med. Det var hon.

Well. Det var ett gäng som svarade och tyckte likadant. Två som tyckte nja, vi ska väl låta tjejerna bestämma. Sen bestämdes det, inte riktigt utrett av vem, att allt skulle fortsätta som vanligt. Utom det där med örngotten, den traditionen ska de sluta med.

Får se det som en liten liten vinst. Baby steps.

Slipping through my fingers.

Hela dan har jag haft den där låten i huvudet, Slipping Through My Fingers, en ABBA-låt. För det är så det känns nu. Den här killen är flygfärdig. På lördag flyttar han in i studentrummet på University of Chicago och på söndag åker jag och Ironman hem igen, utan honom. Jag tycker ju att 18 år är för tidigt att börja plugga på universitetet men det är så det funkar här.

Han kommer dela rum med en amerikansk kille som bor i London just nu. Och rumskompisen är en blondin precis som Sonen. What are the odds, liksom?

Vi tror vi har det mesta för att packa imorgon, onsdag. Enligt tips ska vi packa i blå IKEA-väskor, de finns med dragkedja nu och är tydligen toppen för move-in på college.

Sonen har varit på ett cross country meet på vår high school i eftermiddag. För första gången som bara åskådare. Bästa tjejkompisen G var där också. Nu är de nere vid stranden och äter take-out middag.

Det är fler än jag som kommer sakna Sonen.

Avslutar en långhelg

Labor Day weekend, vi har tredagarshelg här i amerikat och idag måndag är Labor Day. Det är som sista dagen på sommaren. Sista dagen med badvakter på stranden, jag tror att redan imorgon kommer badvaktstornen flyttas från beachen.

Vi har tagit det ganska lugnt i helgen. Träffat vänner, sett film, Maken har varit med i en 10 mile-löptävling där han vann sin årsgrupp och kom 8:a overall.

Och Dottern har jobbat, mycket. Lördag, söndag och idag måndag har hon varit igång. Tidiga mornar och på fötterna hela tiden. Hon har fått jobb som servitris på en klassisk amerikansk diner, det är en liten liten diner och hon tycker det är stressigt och jättekul! Det är såklart ett helgjobb, hon är ju bara 16 år. Bra extrapengar och tillfälle att lära sig något om det riktiga livet, sånt man inte lär sig i skolan.

She works hard for the money, our girl!

Ja och vänta lite

Snöigt. Det är kall hård snö. Skare i kubik. Sixten glider som på is. På eftermiddan hade vi nån plusgrad och nästan att snön sjönk ihop lite.

Waitlisted. Sonen textade under dagen och berättade att han blivit waitlisted på ett universitet. Så ett nja, typ.

Accepted! Senare på kvällen fick Sonen ett Ja! från ett universitet här i New England. And the story goes on såklart.

Cheer. Idag hade Dottern sista träningen för cheer det här skolåret. Dessutom slutar tränarna, så om hon kommer med i teamet till hösten blir det nya tränare. Tryouts om en månad tror jag.

Vikings. Ironman och Sonen har börjat se på serien Vikings, de kan se den via Amazon Prime tror jag. Beroende på hur mycket de har att göra kan de se ett eller två avsnitt per kväll. Eller inget alls.

Trackkillar och cheerleaders

Kul hur tonåringar ibland vågar prata lite mer öppet med varandra, annars är det ju mycket positionerande och vara cool och så.

I fredags kväll fick Dottern skjuts hem av en av sina bästa kompisar som är Senior cheerleader. De hade träning till halv tio - en fredagskväll! - för att lära sig koreografin inför tävlingssäsongen. Ungefär samtidigt kom Sonen hem med två kompisar, alla tre är Seniors som tränar track, alltså springer. 

Alla fem var i köket, Sonen poppade popcorn på gammalt hederligt sätt, i en panna på spisen. De åt äpplen och småtomater (ja jag vet, lite småförvånad där!) och drack icetea. Och pratade och skrattade. Jag hade flytt fältet men hörde hur kul de hade. 

Dagen efter berättade Dottern vad de pratat om. Cheerleaders och trackkillar. 

På senhösten och vintern tränar de i samma stora gymnastikhall. Skolans field house som det kallas är riktigt stort, och kan delas upp i flera olika delar med väggar. En av Sonens kompisar berättade att de springer bara halvfort när de är på sin sida väggen och inte kan se cheerleaders som tränar samtidigt. Men de springer ju hela yttervarvet och när de kommer in på andra halvan där skolans cheerleaders tränar samtidigt, då lägger killarna i en betydligt högre växel och springer för livet!

Se detta framför er: Bortåt 80 trackkillar kutar som galningar när de vet att de kan ses av de 22 cheertjejerna. Samtidigt som killarna försöker se helt oberörda ut. Vaddå, vi springer alltid såhär fort?!! Typ.

Cheerleaders vill såklart också visa sig lite på styva linan och skärper sig när killarna kutar förbi.

Well well. Nu vet vi.

Autocorrect gone crazy!

Polo. Idag har Dottern följt med en kompis och hennes familj för att se på hästpolo i Greenwich. När man kollar polo ska man tydligen klä upp sig, så det har de gjort. Dottern har knappt några klänningar, har inte velat köpa några när jag frågat, idag lånade hon av kompisens storasyster. Skyhöga klackar hade de också. De här tjejerna är femton år gamla...

Autocorrect för iPhone. De senaste dagarna har autocorrect fått spel på min iPhone. När jag har svenskt tangentbord vill den ändra ord som "det" till "vroom", och "här" översätts till "ploop". Bland annat.

Skolstart. Nu kan vi räkna ner till skolan börjar på torsdag. Sen har vi långhelg, eftersom det är Labor Day på måndag den 5 september.

Vädret. Sol och sol och mera sol. Ja så har det varit den här sommaren i södra Connecticut. Visst har vi soliga somrar, men den här har varit ovanligt torr, inte mycket regn. Och så ser det ut att fortsätta enligt tiodygnsprognosen också. Runt 30C och sol. Jag längtar till lite svalare temperaturer, ett liv utan luftkonditionering och öppna fönster.

24 cheerleaders

Fin morgon. Klarblå himmel och fräsch luft efter ett otroligt ösregn inatt.

Nu ikväll har vi hela varsity cheerleading squad här på pizza och glass. Sonen flydde hem till nån kompis. Och Ironman är iväg för att återställa sin cykel efter racet i lördags.

Ljudnivån här just nu alltså. Antar att det betyder att de har kul.

Sista skoldan!

Tjoho! Sista skoldan för high school idag, två finals och sen var de färdiga med det här skolåret. Terminens sista dag är på fredag, men imorgon torsdag är det en extra provdag för de elever som missat nåt prov under finalsveckan, fredag är bara graduation för seniors.

Så nu är de iväg på skoj. Sonen på poolparty och Dottern fest med en massa tjejkompisar. Lite senare ikväll är det dags för nästa party, ett Sweet Sixteen som både Sonen och Dottern är bjudna på.

Sommarlov. Skönt.

Bror och syster

Jag vet att jag skrivit om det innan, men ändå: det är otroligt vad bra kompisar de är numera, storebror och lillasyster.

De pratar om allt. Skrattar och har kul. Inside jokes bara de vet om. Ger varandra råd om kompisar. Dottern får hjälp med läxorna i matte och biologi när det behövs. Sonen frågar om den t-shirten passar med de där shortsen.

Det skiljer ju exakt två år, de har egentligen inte alls samma kompisar och umgås inte i samma gäng. Men trots att deras high school är stor, ungefär 2000 elever,  känner de många. Särskilt Dottern som är supersocial. Hon känner alla, både elever, lärare och rektorer. Och Sonen som vi trodde var extremt blyg, han verkar veta och känna många han med. Sånt förvånar, på ett bra sätt.

Vi har sån tur att vi välsignats med tonåringar som är hyfsat morgonpigga. De har egna väckarklockor, går upp utan tjat, fixar egen frukost, går iväg till sin bil eller skolbussen. Det händer att de glömmer nåt hemma, då åker jag till skolan och lämnar i receptionen. No big deal.

Tonåringar. Imorron kan allt vara annorlunda. Men nu är de glada och positiva och gillar varandra.

Man ska leva i nuet.

Expatlife: Flytta med tonåringar

Egentligen har jag ingen erfarenhet av att flytta med tonåringar, eller med tonåringar som är lite äldre. Sonen var visserligen nästan 15 när vi flyttade tillbaka till USA, men vi flyttade liksom hem till något vi kände till hyfsat. High school var iofs nytt. Men ändå.

Det börjar spela roll när man flyttar på tonåringar. Skolan och utbildningen spelar roll. Kompisarna spelar en stor roll. Framtiden spelar roll.

Jag har sett svenska tonåringar flytta utomlands och ändå liksom fortsätta halva sitt liv med kompisarna i Sverige, online. Vilket i sin tur betyder att de inte kommer in i sitt nya liv, där de faktiskt bor. Så de längtar hem.

Som förälder är det inte bara att dra iväg med en svensk tonåring som snart ska börja, eller redan börjat gymnasiet. Man måste ta reda på vilka regler som gäller när och om man flyttar tillbaka till Sverige. Antagningsregler med utländska betyg. Om tonåringen kan studera något på distans kanske. Allt sånt.

Tonåringar måste man involvera i flytten på ett helt annat sätt. Kanske ha familjeråd. Prata om fördelar och nackdelar. Komma överens om att flytta bara ett eller två år för att se hur det går, och sen vara beredd på att tonåringen ändå vill flytta tillbaka till sina vänner i Sverige.

Med vana expatkids verkar det vara ett mindre problem att flytta. De har redan flera flyttar under västen och håller man sig till ungefär samma skolsystem är det inget problem, brittiskt/internationellt/amerikanskt.

Familjeråd och öppna sinnen alltså. Tror det är en bra början för utlandsflytt med tonåringar.

Mean girls

Out of nowhere fick Dottern detta meddelande idag. Det var från en halvkompis i Madrid. Jag skriver halv för de var aldrig riktiga vänner. Men det här var en av tjejerna som knuffade bort Dottern från vännerna, vilket resulterade i att vår tjej var ganska ensam den sista tiden där.

Det gör ont att få såna här onödiga meddelanden. Som tur är har Dottern många bra vänner här i Connecticut. Tjejer som stöttar henne och finns där för varandra. Så hon kommer vara ok även om hon är upprörd just nu. Redan textar hon med kompisarna här om den här incidenten, de är girl power tillsammans.

Mean girls. De finns verkligen.

But there´s a special place in hell for them. Det är jag helt säker på.

(och det här var inte hela konversationen, det var fler otrevligheter som jag inte vill publicera)

Kompisar. Lite irriterande.

Nu när vår tid i Spanien börjar gå mot sitt slut tänkte jag ventlilera några saker som gjort mig irriterad vad gäller barnens kompisars föräldrar. Oförstående. Förvånad.

Dottern hade en kompis - de är inte ovänner numera men inte längre bästa vänner - som hon träffade då och då på fredagar efter skolan. Antingen följde kompisen med hit eller så åkte dem hem till kompisens hem. Tills förra vintern. Då mamman i andra familjen plötsligt tyckte att det var en bra idé att boka in gitarrlektioner på fredagar.

Så rann den vänskapen ut i sanden.

Sonen hade flera kompisar första året, men tyvärr flyttade två av dem efter det året, till Sydkorea respektive Singapore. Sedan dess har han mest träffat sin bästa kompis som bor på andra sidan stan, på fredagar efter skolan. Fredagen innan höstlovet hade killarna gjort upp om att Sonen skulle följa med kompisen hem. Då bokar plötsligt mamman en läkartid till kompisen efter skolan, och tycker "det är väl inga problem, din kompis kan väl följa med och så kan ni ha kul efteråt..." Nä tack, tyckte Sonen, och så blev det inget.

Det här är ganska typiskt. Med några få undantag. Föräldrar försöker liksom inte hjälpa sina barn att ha ett socialt liv. Barnen går i privatskola och kommer från alla håll och kanter, har kanske långt till sina skolkompisar. Jag kan tycka att när man väljer en skola långt från där man bor, då får man som förälder hjälpa till att skjutsa till kompisar då och då. Men attan vad det verkar svårt.

Eller att man skapar ett hinder så barnen inte kan träffas. Som gitarrlektioner.

Blä för det, tycker jag.

(det här kan jag utveckla, spinna vidare på och skriva massor om, så det blir kanske mer nån dag...)

Nya vänner. Bara sådär.

Tweens alltså. Förra veckan kom Dottern hem varje dag och beklagade sig över några kompisar i skolan. Sina bästisar. De hade kommit överens om att klä sig likadant på Halloweenfesten på lördag, men inte inkluderat Dottern. Så hon klädde ut sig till nåt annat.

Problemet ligger delvis i att Dottern och bästisarna inte går i samma klass, utan träffas på rasterna och nån enstaka lektion de har gemensamt. Så redan där känner hon sig lite utanför. Och så det där med Halloweendräkterna som var det stora samtalsämnet. Det enda.

På fredagen efter skolan hade hon ändå de där två kompisarna här hemma och de verkade ha kul.

Men hon var orolig inför festen.

När vi kom till festen och jag skulle lämna av Dottern stötte hon på tre andra tjejer, elever i andra klassen, men bra tjejer som hon gillar. Och när jag sen hämtade henne var hon jätteglad, hon hade hängt med de tre tjejerna hela kvällen, nån av dem hade provat på cheer i New Jersey där hon hade släkt. Jepp, sånt förenar tweens såklart.

Hittills den här veckan har hon fortsätt att vara med de här tre tjejerna på rasterna i skolan. Nä hon är inte ovän på nåt sätt med sina bästisar, men nu är nya tider. Vem vet vad som gäller om en vecka.

Sammanfattning: Det här är ganska typiskt tjejer i den här åldern. Man byter kompisar. Kanske får nya intressen. Ignoreras och får upp ögonen för andra. Livet för tweens.

Så här glad är hon för det mesta, vår lilla tween.

Telefonen går varm

Ofta ser man bara fötterna av Dottern, där hon ligger i soffan och pratar med bästisen E.

Och pratar och pratar. Fnissar.

De diskuterar läxor. Vad som hänt i skolan. Vad lärarna sagt eller gjort. Kläder förstås. Musik de gillar. Och så delar de recept på olika bakverk. Som tolvåriga tjejer gör.

Vi har tre telefoner här hemma, det ska finnas en på undervåningen och två på övervåningen. Det är sällan det är så. De där telefonerna kan vara lite varstans. När det ringer får man springa omkring och leta telefon för att alls kunna svara.

Ofta hittar jag alla tre telefonerna i Dotterns rum.

Ooops. Som hon skulle säga.

Cool chick!

Foto via iPhone

Den där hatten... vi köpte den i Taos, New Mexico, förra året. Och i helgen upptäckte Dottern den igen.

Hon måste tänka på sin coola image, påstår hon. Och så slänger hon med sitt långa hår som hon hoppas kommer vara midjelångt när skolan slutar.

Jag förstår ingenting. Hon har inte ens fyllt elva.

Elvaåringar som doftar gott

Foto: Bath & Body Works

Det var förra våren som Sonen plötsligt ville ha en doft att ha på sig. Och det var inte vilken doft som helst utan skulle vara en body spray från Axe.

Oh well. Tänkte jag. Och tog med Sonen och köpte en doft. För det hade alla andra killar i hans ålder, påstod han.

Och som det sprayades. Och sprayas.

Nu har jag tröttnat på Axe-dofterna och köpte idag på eget initiativ en doft som hette Ocean, inga dyra grejer, men det doftar så mycket bättre än det Sonen och hans kompisar verkar använda.

Han kom just hem och godkände doften.

Och sprayade. Mycket.

Bad case of pre-teen

Vi har ett allvarligt fall av pre-teen här hemma.

Den sista veckan har stundtals varit rikigt jobbiga.

Kanske är det extra jobbigt eftersom Dottern, för det är hon som är för-tonåring, blir en sån kontrast till Sonen som är ett sånt solsken hela tiden. Han är glad, hjälpsam, självständig, tar ansvar och gör det mesta man ber honom om utan att protestera.

Dottern däremot.

Jisses.

Hon har plötsligt börjat reta sig på sin fina storebror nåt enormt, och för det mesta helt obefogat. Sen åker hennes känslor berg-och-dal-bana, det är allt eller inget och många tårar.

Sen är hon som vanligt.

Knappt jag kommer ihåg att Sonen ju också var sån här för typ två år sen, men det var han ju. Det är en fas.

Even this shall pass. Så måste man tänka.

Vad det luktar!

Jo det luktar gott på Sonens rum, men himmel vad han sprayar mycket av den där nya doften han använder. Så det doftar MYCKET på mornarna.

Han säger att "alla" killar använder sån spray, olika dofter förstås, men det verkar viktigt att lukta gott.

Riktigt varför kan han inte förklara.

Vad elvaåringar kan göra

Det är mycket elvaåriga killar kan göra.

Lunch till sig själva, sin syster och hennes kompis till exempel.

Han gjorde scrambled eggs, det är väl äggröra på svenska? Och lite korvslantar till det.

Kanske har det något att göra med att tjejen som är på besök nog är den vackraste nioåring man sett. Eller så var han bara snäll.