Expatlife: Klädkoder

Två nästan-extremer vad gäller klädkoder har jag upplevt som expat. Madrid och lilla stan vi bor i nu i Connecticut.

I fina förorten i Madrid var mammorna klädda till tänderna hela tiden. Höga klackar, dyra väskor, ursnygga designkläder, perfekt hår. Allt. Som vi sa, det såg ut som om alla var påväg till kyrkan en söndag men det var ju vardag. Varje dag. Sonen hade spanska kompisar som kom över för att träffas och spela fotboll, 13-åriga killar som hade snygga rutiga skjortor från Polo och khakibyxor. (Shorts och t-shirt någon?)

Här i Connecticut går alla omkring i träningskläder om dagarna. Eller jeans. Här har mammorna på sig pyjamas när de lämnar av barnen vid skolbussen. Jodå det händer. Pyjamaskulturen är stor här. Det finns inte mycket till klädkod. Anything goes. 

Fast dyra väskor ser jag en hel del av här också.

Det lustiga är att här kan man inte alls se på kläderna om familjen har mycket pengar eller inte. Eller det är faktiskt otroligt skönt och en av orsakerna till att det är lätt att trivas här. Spelar roll liksom.

Laid back. Me like.

Expatlife: Dresscode på skolan

Dresscode, eller klädregler, funderar på om det ens finns på svenska skolor? Här på den amerikanska skolan finns en dresscode, men den är inte så strikt. Mest sunt förnuft. Inte för korta shorts eller kjolar. Utmanande urringat. Inga tröjor med tryck som kan verka stötande.

På den brittiska skolan i Madrid fanns en mycket strikt klädkod, alla hade skoluniform och svarta skor. Nagellack var förbjudet. Inga stora smycken.

Utom sista året. Sistaårsstudenterna behövde inte bära uniform och verkade inte ha nån klädkod heller. Särskilt tjejerna hade kläder som jag ofta funderade över, superkorta kjolar, höga klackar. Mycket hud som visades upp. Det var som om de efter alla år av uniform inte hade koll på normal klädsel längre utan klädde sig som om de skulle på nattklubb.

Nja tyckte jag.

Speciellt på Middle School här har jag upplevt att skolan försöker få eleverna att hålla sig till klädreglerna. På High School är det lugnare, inte lika strikt.

Jag har haft långa diskussioner med svenskar i Sverige om det här med att skolan har en dresscode. De är helt oförstående. Jag är fullkomligt förstående. Man blir sin omgivning efter ett tag, antar jag, och gillar läget.

Bokklubb på stranden

Höstens första bokklubb träffades på stranden imorse. Så värst mycket böcker diskuterade vi inte. Men trevligt hade vi.

Nog så viktigt.

Eftersom det är så varmt här nu kände jag för gazpacho, något jag ofta hade som lunch när vi bodde i Madrid. Där köpte jag en supergod på Carrefour. Idag letade jag fram flera olika recept och blandade till min egen version. Den blev nästan perfekt. Gott.

Expatlife: Sex månader i Connecticut

Tiden rusar fram och nu är det sex månader sen vi flyttade tillbaka till Connecticut, från Madrid.

Så hur känns det?
Mycket bra. Som hemma, det här är helt klart hemma för oss.

Men ni bor fortfarande inte i ert eget hus?
Nä, det är ju uthyrt till sista augusti så vi bor i ett hyrt hus, men vi trivs jättebra här, det är nära till skolorna och nära till Post Rd. Nackdelen är väl att vi inte har promenadavstånd till havet.

Hur har barnen det i skolorna?
Båda trivs i skolan, high school och middle school. Sonen tycker att lärarna tar sig mer tid och i allmänhet förbereder mera inför större prov, som nu finals. De tycker om att det är stora skolor, nästan 500 freshmen på high school (grade 9) och nästan 300 elever i grade 7.

Kompisar?
Jag trodde ju att barnen skulle komma tillbaka och ha sina gamla kompisar, men så har det inte riktigt blivit. De har i princip, med några undantag, bara nya vänner. Speciellt vår supersociala tjej träffar nya kompisar hela tiden. Tror hon kan namnet på alla i hela sin grade...

Och ni vuxna?
Vi träffar våra grannar en hel del, vi har ju känt dem i nästan tio år så vi är som typ kusiner numera. Det känns som om vi tagit vid där vi slutade sist med vänner här, toppen. Jag har råkat på en del trevliga nyinflyttade mammor också.

Saknar ni storstan Madrid?
Inte direkt. För oss var Madrid en bra 2.5 års stad. Det känns bra att vara hemma i Connecticut igen.

Mean girls

Out of nowhere fick Dottern detta meddelande idag. Det var från en halvkompis i Madrid. Jag skriver halv för de var aldrig riktiga vänner. Men det här var en av tjejerna som knuffade bort Dottern från vännerna, vilket resulterade i att vår tjej var ganska ensam den sista tiden där.

Det gör ont att få såna här onödiga meddelanden. Som tur är har Dottern många bra vänner här i Connecticut. Tjejer som stöttar henne och finns där för varandra. Så hon kommer vara ok även om hon är upprörd just nu. Redan textar hon med kompisarna här om den här incidenten, de är girl power tillsammans.

Mean girls. De finns verkligen.

But there´s a special place in hell for them. Det är jag helt säker på.

(och det här var inte hela konversationen, det var fler otrevligheter som jag inte vill publicera)

Soluppgång över Madrid

Soluppgången imorse här i Madrid när jag lämnat barnen i skolan.

Sitter i vårt tomma hus där jag i varje fall har wifi och några fåtöljer vi lämnat kvar, som trädgårdsmästaren gärna ville ha. Containern är packad och beräknas avgå från hamnen i Valencia innan jul.

Livet på hotell, utan fri wifi och dålig spansk tv, är sådär.

They are free!

Freedom! Ja nu känner barnen sig fria, midterms är över för denna gång. Igår kväll lät jag dem göra vad de ville, inget plugg, inget plocka upp det där eller gör det. Dottern bakade, det är ju en av hennes favoritsysslor. Och Sonen han spelade Prison Architect, ett spel på datorn där man är en slags fängelsedirektör och arkitekt som ska hålla sina fångar glada, sysselsatta och se till att de inte rymmer...

Visslaren. Tror jag blir tokig på en man som brukar vara med på samma spinning som jag, han visslar sig igenom passet! Så sjukt irriterande.

Örter. Det här kommer jag sakna, de fina buskarna med salvia, timjan och rosmarin som vi har precis utanför dörren här i Madrid, i trädgården. De växer som ogräs här.

Ingen insyn

Så här är det vanligt att det ser ut längs gatorna i mina kvarter. Stora höga murar. Dessutom ofta övervakningskameror och vakter.

Om det verkligen behövs vet jag inte. Kanske. Troligen. För mig är det som en throwback till Sao Paulo, Brasilien. Med den skillnaden att där fanns definitivt ett verkligt behov av bra säkerhet.

Nästan frisk lista

• Minifeber. Imorse hade Dottern bara minimalt med feber, så jag har en ganska pigg tjej här hemma. Ja förutom att hon snyter sig och nyser stup i kvarten. Jag föreslog att hon skulle baka något och det gjorde hon minsann: brownies som var to die for...

• Extra sladd skulle man ha. Vi saknade sladden och därmed laddaren till nya iPad mini - som ju har den nya sortens sladd - här hemma. Den hade Ironman råkat få med sig till London. Inte så bra tyckte vi andra. Men nu är han hemma och han får inte lämna landet igen med två sladdar i portföljen.

• Utrensning pågår. Mitt mål är att slänga något varje dag inför flytten. Det känns liksom som om man blir lättare av det som hamnar i soporna eller skänks bort.

• No more Polo. Vi har sålt min lilla svarta VW Polo. Så bye bye till den. Bra att ha det fixat inför flytten, men jag saknar min lilla bil. Nu kör jag Ironmans stora BMW och den känns som en stridsvagn vid jämförelse. Bekväm är den såklart, men för stor att köra i Madrid tycker jag. Och Ironman han har lyckats låna en bil på jobbet, en Audi Q7, en stor bil det också.

• Varma vindar. Hösten är ljum och solig här i Madrid. Igår var det 22 grC. Helt galet tycker jag som vill ha HÖST. Men det kommer väl.

Expatlife: Klubbar för medföljande

Det finns något som kallas International Newcomers Club på många platser i världen. Eller något i den stilen, som American Womens Club. Hur pass internationell eller amerikansk man måste vara för att bli medlem i de här klubbarna kan variera, men oftast är det inte så petigt. Här i Madrid är det flera spanjorskor som är med i INC, kravet verkar vara att man har viss internationell erfarenhet, alltså bott utomlands, och talar engelska.

De här klubbarna fyller en viktig funktion för många medföljande expats. Man kan träffa andra i samma situation, bara att gå på en coffee morning och ta med något att bjuda på, en kaka eller sallad kanske. Eller spela bridge en gång i veckan om man tycker det är kul. Tennis. Hundpromenader. You name it.

Under alla år som utlandsboende har jag aldrig haft nåt behov av de här klubbarna. Förrän vi flyttade till Madrid. Här var det segt att hitta nya vänner, så jag letade upp INC.

Och det var väl ok att gå på nån coffee morning ibland. Jag var på ett museibesök och en stort möte med hela Madridklubben. Men jag är ju ingen organisationsmänniska, så nja...

Problemet är ju att om man inte klickar med nån på de där träffarna så känns det ganska meningslöst. En klubb består av medlemmar som är människor, individer man måste känna gemenskap med. Och nu i höst har jag tagit ett break från det där.

Men jag är inte emot att försöka igen.

Radio silence...

Det är radio silence från barnen idag. Man får väl anta att inga nyheter är bra nyheter. Att de är upptagna av att ha kul.

Här hemma i Madrid drar vi för jalusierna ordentligt på dagarna för att skydda mot solen och värmen. Ju mörkare inomhus desto mer svalka, fast det kryper ändå upp mot 26 på övervåningen framåt sena eftermiddan. Då slår jag på luftkonditioneringen.

(Förresten, Expat Mondays kör jag igång igen i september hade jag tänkt. Om nån undrar.)

En till restaurang

Den här har vi tänkt besöka i evigheter. Och Ironman var faktiskt här för nån vecka sen.

Gillade! Plus i kanten för att inredningen var så snygg.

När katten är borta

Eller i det här fallet, när barnen är borta, passar föräldrarna på att besöka bra restauranger.

Ikväll Ten Con Ten i Madrid. Mycket bra.

Rapport från barnen: fantastisk surfing!

Och det var ju vad vi ville höra.

El Club Allard

För några veckor sen bokade Ironman bord på en värstingrestaurang här i Madrid, El Club Allard. Det är en sån där restaurang man inte spontant kan få bord på, nä man måste boka några veckor i förväg.

Igår kväll var det dags. Vi hade bord klockan 21, just då restaurangen öppnade för kvällen. Menyn var utformad så att man kunde välja mellan tre olika avsmakningsmenyer, och alla vid bordet måste ta samma meny. Vi valde menyn Seduction, den bestod av 14 olika rätter. Jag skojar inte. Men rätterna var små små, anpassade så att man skulle kunna äta allt. Det började med delikata snacks, sen flera förrätter, soppa, två huvudrätter, pre-dessert, två desserter och sist minikakor till kaffet.

Oh. My. God.

Jag tror det här var det bästa jag nånsin ätit. Dessutom var presentationerna helt outstanding. Några exempel:

Det här är Caviar Leaf, det vita bladet var nån slags smaksatt oblat, man åt det hela som en taco.

Och så kötträtten, Suckling Lamb Shoulder With Tandoori Crumble.

Pre-desserten var läskande, eller vad sägs om Bloom´s Gin Tonic And Strawberry.

Första desserten, jag var helt säker på att den där snäckan på sidan var en riktig mussla. Men nej, den var av vit choklad. Allt gick att äta. Allt var otroligt gott. Desserten kallades The Fishbowl. Ni ser ju varför.

Andra desserten såg ut precis som ett ägg, också inuti. Skalet var choklad, det vita nån slags kokoscreme och gulan var gjord av mangosås. Kreationen hette Poché Egg och vad gudomligt god.

Nu är bara frågan hur vi ska kunna återskapa den här menyn här hemma...

Staying home for the week

Det är en konstig vecka det här. Barnen har ju lov den här veckan också, två veckor spring break känns lyxigt. Förra veckan var vi på roadtrip.

This week nada planerat. (oj, se där hur jag slänger mig med språken!)

Men just nu känns det sådär att bara hänga. Det riktigt kryper i mig att se barnen knappt göra nåt alls. Vädret gör sitt till förstås, soligt och regn om vartannat.

Två ynka lektillfällen har vi fått till, Sonen träffade en kompis igår och imorron kommer en av Dotterns vänner hit. Det är som vanligt segt på kompisfronten - jag måste skriva om vår erfarenhet här, men det känns svårt utan att låta gnällig.

Vad jag ville ha sagt var att det är tufft att vara ledig i en stad där man knappt känner någon. Eller känner till något. Madrid känns inte sådär enkelt hemtamt ännu.

Nästa spring break ska superplaneras big time.

(och jag har såklart de vanliga måstena den här veckan: laga mat, tvätta, småstäda, träna...)

Date night

När man inte träffat sin äkta hälft på nästan två veckor, och dessutom ska iväg på resa igen i många veckor, då vill man gärna träffas på tu man hand.

So. Date night it is.

Vi åkte in till Salamanca och gick omkring lite. Det fläktade så skönt, inte alls hett.

Hamnade till slut på en trevlig restaurang med lite mer moderna tapas och beställde in flera pinxtos. Rose till mig och öl till Maken.

Love.

Aquopolis when it´s hot

Maken var ute och cyklade många timmar idag på förmiddan. The good news: hans onda knä kändes bra. INte perfekt, men det höll för över fyra timmars cykling. Yay! för det.

Sen kom han hem, glad och med energi, och tyckte att det var dags för lite seriös lek.

Så barnen och dotterns kompis E som var här, och han, drog till Aquopolis utanför Madrid.

Total succé. Förstås.

Jisses! vad glada de var när de kom hem på kvällen. Det var ju super att vara på en vattenlekpark när det är 37 grC och molnfritt.

Fame and great food

Det var skolans Prize Giving för Junior School idag. En företeelse som jag inte alls förstår mig på. De som får priserna verkar vara lottade, totalt random, men det är obligatoriskt att närvara för barnen - in full school uniform - så vi var på plats.

Efteråt på skolgården spanade jag en kändisfamilj. Jag känner mamman men tyckte inte det var läge att snacka idag, såg att pappan - som är den mest kända - var ganska trängd med flera starstruck föräldrar som ville hälsa på honom. Nån tog bilder på sig och kändisen också.

Då känns det otroligt bra att vara en nobody som ingen bryr sig om.

Och sen åkte vi in till nya favoritrestaurangen och åt fantastisk lunch. Frågan är om man kan få nog av perfekt salmorejo en sån här varm dag. Jag tror inte det.
...................................................
Prize Giving today for Junior School. Something I don´t understand at all, it all seems totally random to me. To us. But the event is obligatory for the kids, in full school uniform, so we were there.

Afterwards in the school yard I spotted a famous family. I know the mom but sensed it wasn´t the right time to talk, the dad - who is the most famous - was being crowded by some totally starstruck parents. Pictures were taken.

I love being a nobody that noone cares about!

In the afternoon we had a fab lunch at our new fave restaurant. This is THE place.

Modern spanish kitchen

Vilken superlunch vi var på idag!

Maken bokade bord på Puerto Lagasca, han har varit där flera gånger på lunch med kollegor.

Utsökt, trevlig opretantiös miljö, spansk modern matlagning med kärlek. Just att det var uppdaterad spanskt fick mig på fall. Bara en sån sak att saltet var rosa, det var flingsalt med rödvinssmak. Godaste saltet like ever!

Jag har en ny favorit vad gäller restauranger här i Madrid!

Nu är Maken iväg och hämtar sonen som är på Bar Mitzvafest. Hoppas vår lille blondie haft kul!

Snart snart

Jo jag vet att jag ser trött ut. Och det är jag. Nu vill vi alla att de här slutproven, finals, ska vara över. Det är så trist att tjata om plugg. Vareviga dag.

Idag har våra besökare åkt hem till Stockholm. Barnens äldsta kusin har varit här med en kompis. De har sett Madrid och solat en massa.

Och i lördags morse kom de hem vid sju-snåret på morgonen, Madrid är stan som aldrig sover upptäckte de till sin förtjusning. Grabbarna hade varit på Pacha och dörrvakten där tyckte att de inte behövde stå i den långa kön utan bara vinkat in dem. Hepp! Två långa blonda 22-åriga hockeykillar passade tydligen in.

Barnen kommer sakna killarna!

Imorron börjar provveckan. Bara att bita ihop. Och hålla alla tummar man har.