Sålt!

För en halvtimme sen kom en köpare och hämtade vårt soffbord. Det har hängt med sen dagen Sonen föddes, vi köpte bordet på förmiddan och grabben föddes på eftermiddan.

Lite roligt: köparen nu var en brasiliansk familj! Roligt eftersom bordet ju var köpt i Sao Paulo.

Anyway. Det är sånt här jag håller på med just nu. Funderar på om man borde sälja nåt mer. Eller skänka bort. Och köpa nåt nytt som man råkar se här. Som ett nytt soffbord vi såg i lördags.

Ironman jobbar alldeles för mycket just nu. Han håller på att avsluta sitt jobb här och har samtidigt påbörjat sitt nya jobb i New York. Resultatet blir långa dagar.

Nu. En djupdykning i barnens rum för att rensa. Och rensa. Det tar aldrig slut.

Fotokonst

Jag har letat efter någon slags fotokonst som minne från Madrid. Och i lördags hittade jag den här tillsammans med Ironman. Det är en bild från 40-talet. Den har liv och rörelse och vi gillar den jättemycket.

Ja det är bubbelplast runt den, för att skydda den.

Dottern hade sina tre sista midterms idag, math, science och geografi. Sonen hade franska och fysik, han har math och biologi imorron, sen är han klar också.

Nästan pust alltså.

Expatlife: Flyttar jag minns

Av nån konstig anledning har det blivit så att varje gång vi flyttat har flyttlasset gått över Atlanten.

Från Sverige till Brasilien. Till Tjeckien. Till USA. Till Spanien. Och snart till USA igen.

Den enklaste flytten var den första. Såklart. Vi flyttade innan vi hade barn och jag bodde ensam kvar i min gamla lägenhet i Stockholm några månader innan jag flyttade efter. Sov på en enkel extrasäng, hade ett matbord och nån stol och en dator på golvet. Ganska spartanskt men det funkade ju eftersom jag var själv.

När vi skulle flytta till Prag var jag höggravid med tvåan och sprang omkring efter en energisk 1.5-åring. Den flytten kommer jag knappt ihåg. Kanske har jag förträngt den. Med stor mage flög jag sen till Sverige för ett mellanstopp med Sonen, Maken jobbade kvar ytterligare en månad.

Flytten från Prag. Maken hade redan börjat sitt jobb i New York och jag skulle bara arrangera flytten, barnen var ju i preschool några timmar varje dag. Dessvärre fick först Sonen och sedan jag influensa - enda gången vi haft flunsan! peppar peppar... - och jag knaprade febernedsättande bäst jag kunde medan jag dirigerade flyttkillar. Åh så sjuk jag var. Sen däckade jag hemma hos mina föräldrar i Sverige där vi firade jul.

Väl i USA tyckte vi att nu flyttar vi inte mer. Här vill vi bo.

Men så kom det här jobbet i Spanien upp och då flyttade vi snabbt som tusan, på en månad sorterade vi hyfsat och flyttfirman kom. På slutet drog orkanen Irene in över östkusten, så det var ganska kaotiskt med flytt mellan hus och vänner som ställde upp till hundra.

Den här kommande transatlantiska flytten tillbaka till USA känns lyxig i jämförelse. Barnen är större, de är i skolan hela dagarna och jag kan gå här och plocka och sortera. För även om man inte packar containern själv är det ju en hel del jobb innan. Det känns så mycket bättre att göra sig av med sånt man inte behöver eller vill ha innan en flytt.

Så jag är ganska lugn. Ganska.

Om nån vecka låter det kanske annorlunda.

Spanska verb på första advent

Ska just attackera en hög nytvättat för att vika och sortera. Har sällskap av Dottern som pluggar spanska. Det går hyfsat verkar det som.

Strålande sol över Madrid idag, som det ju oftast är. Om nån timme ska vi till vänner för lunch.

Att det är första advent hade jag egentligen totalt glömt bort. Must get my act together...

Två stjärnor

Ironman hade bokat bord för lunch på Ramon Freixa idag, utan barn. Det är en restaurang som begåvats med två Michelinstjärnor. Spansk ultramodern skulle jag beskriva maten som.

Och det var en upplevelse för både smak och öga. Himmel.

Vad som är kul med såna här ställen är hur maten presenteras. Aldrig att man kommer i närheten som hemmakock.

Nu tar vi det lugnt ikväll. Riktigt lugnt.

Que surpresa!

Ja vad är oddsen, jag ringde just till Skattemyndigheten för att få något slags personbevis till barnen. Och hamnar hos en handläggare som talar portugisiska!

Så där beställde jag svenska papper på portugisiska. Handläggaren talade portugisisk portugisiska, och jag brasiliansk, det konstaterade vi ganska snabbt båda två. Men det är ju samma språk.

Världen är allt bra liten.

Annars.

Fredag. Ikväll tror jag barnen får ledigt från plugg. Sonen rabblade citat från Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde imorse, tydligen något som ingick i hans mid-terms för English Literature idag. Sånt de får lära sig i en brittisk skola antar jag.

Bockar av min lista

Snö. Jo det hade faktiskt kommit ytterst lite snö inatt. Som försvann ganska snabbt igen.

Vatten, olja och annat. Ringer och fixar vatten, elektricitet och annat inför vår flytt. Använder mig alltid av Skype när jag ringer andra länder, så otroligt praktiskt och billigt.

Skoltröja på vift. Nu är det Sonens tröja som kommit på avvägar. Han har redan slarvat bort, eller om det är någon som stulit/tagit fel, en annan skoltröja. Nu vägrar jag köpa en tröja till de få veckor som är kvar.

Lugna barn. Igår fick jag höra ett föredrag om fredsöverenskommelsen i Versailles, den efter första världskriget, av Sonen. Han verkade kunna det bra och jag fick lära mig en del jag glömt. Inför den här första provdagen var kidsen ganska lugna, de hade prov i ämnen de själva tyckte de har bra koll på.

Thanksgiving. Vi firar inget här men långhelgen i USA betyder att Ironman får det lugnare på jobbet.  Inga konferenssamtal vid tiotiden på kvällen, det gillar vi.

Effektiv, oh yes

Vissa dagar har man flow. När man både hinner göra nice-to-do och must-do.

Idag var en sån dag.

Jag tränade spinning, som vanligt på onsdagar. Svettigt som... men det är ju spinning och det är därför jag gillar det. Har tvättat och hängt tre stora maskiner tvätt, nu är det fullt till max på alla tvättlinor. Ändrade Sonens tid för tandreglering, kom på att det inte är så bra att dra till tandställningen just nu när han måste koncentrera sig på half-terms. Tandställningar gör ont.

Åkte iväg och kollade in en ramaffär som enligt tips skulle ha snygga posters med Madridmotiv. Bingo! för den målade tavla jag såg där, visserligen ingen fotokonst, men det kan nog bli bra i alla fall.

Sen var klockan över åtta på morgonen amerikansk östkusttid och jag kunde avverka några viktiga telefonsamtal. Fixade sophämtning, olja och när jag ändå var igång kom jag på att vi måste ju ändra vår adress också, temporärt. Bara gas kvar, elektricitet och vatten har jag redan ringt om. Känns ju bra att få sånt gjort.

Åt lunch. Lagade mat till kidsen. Rotade runt i min garderob igen och lyckades rensa ut ett flertal plagg - yay! för det.

Och sen har jag haft förhör i latin för Dottern, gick ganska bra tycker jag.

Imorron kör deras half-terms igång. Stora prov hela dagen, med nån håltimme då det är meningen att de ska passa på att plugga.

Jepp. Bra dag det här.

Ingen insyn

Så här är det vanligt att det ser ut längs gatorna i mina kvarter. Stora höga murar. Dessutom ofta övervakningskameror och vakter.

Om det verkligen behövs vet jag inte. Kanske. Troligen. För mig är det som en throwback till Sao Paulo, Brasilien. Med den skillnaden att där fanns definitivt ett verkligt behov av bra säkerhet.

Expatlife: Barn och svenska

Hur det står till med våra barns svenska har jag skrivit om förut. Men jag tycker det är så viktigt att ett lite mer allmänt inlägg om svenska utomlands kan vara på sin plats.

Jag tror på att vara konsekvent. Att aldrig ge upp. Och att som förälder skärpa sig i sitt eget språkbruk.

Innan vi fick barn kunde vi blanda in en del portugisiska och engelska ord när vi pratade med varandra, Ironman och jag. Det spelade ju inte så stor roll hur vi talade med varandra, mest var det såklart svenska eftersom vi båda är uppväxta i Sverige och flyttat utomlands som vuxna. Men när vi fick barn var det slut på det bestämde vi. Skulle barnen lära sig bra svenska måste de höra oss tala bara svenska med varandra och med barnen.

Det har funnits perioder då särskilt engelskan häll på att ta över. När barnen började skolan och hade i princip bara amerikanska kompisar. Nästan hela deras värld var ju på engelska. Ja, även de fåtal svenska vänner de faktiskt hade pratade också engelska, det var lekspråket helt enkelt.

Vi har läst böcker på svenska, sett svenska barnprogram och filmer. Rest till Sverige varje sommar. Jag tror det är jätteviktigt att resa till Sverige varje år, det gör under för språket.

Några år i Connecticut gick de på svenska skolan, det är undervisning för utlandssvenska barn, en gång i veckan nån timme. Det är bra för det får barnen att se att de inte är ensamma om att tala ett annat språk än det de hör i vanliga skolan hela dagarna.

De har lärt sig läsa på engelska och sedan kunnat överföra den kunskapen på svenska, eftersom de redan kunde svenska var det ganska enkelt att läsa på svenska. Nej, de är inte lika bra på att läsa och skriva på svenska som på engelska, men vi tycker det är ok. Planen är inte att de ska studera i Sverige när de blir äldre. Men vem vet.

Här pluggas det

Medan familjen fortfarande sov smög jag ut för en lång morgonpromenad. Sånt är skönt. Lyssnade på en dokumentär via iPoden under tiden.

Sen har barnen pluggat och pluggat. Ironman fixade bästa lunchen som överraskning, fantastiska frasvåfflor. Himmel. Vad. Gott.

Mera plugg. Vi vuxna har plockat lite inför flytten. Jag har tvättat och vikt.

Snart söndagsmiddag, wokad kyckling, grönsaker och risnudlar.

En lunch som denna

Ja. Efter en lunch som den här i Madrid finns väl inte så mycket att tillägga.

Supergott isåfall.

Jag övar på att säga nej

Just innan jag skulle iväg för att handla inför helgen, ringde telefonen. Det var en mäklare som ville komma och se huset idag, hon ville komma mellan 13 och 15.

Eh... sa jag, tror inte det.

Men ägarens assistent sa att just den tiden kan man få se huset, sa mäklaren.

Nix pix, sa jag. Om du vill är du välkommen idag 16.30, annars kan vi prata om nästa vecka. Och den där assistenten har ingen aaaning om när det passar eller inte passar, det är jag som bor här.

Helt plötsligt fungerade min tid idag.

Det känns bra att säga nej. Måste intala mig att det är jag som gör dem en tjänst genom att låta mäklarna komma och se huset. En del av problemet här i Madrid är att mäklarna i de dyra områdena är vana vid att många familjer har en interna, hemhjälp, som är hemma och kan ta emot när som helst under dagen.

Nä det har inte vi.

Sköna grader

• Sköna höstgrader. Lite över 10 grC, hur perfekt som helst.

• Behöver fler datorer. Nu finns det ingen återvändo, vi behöver verkligen en dator till här i huset. Barnen har hittills haft en gemensam stationär, men den här terminen har en av dem nästan varje dag fått använda min dator, så de har varsin. Julklapp...

• Ryggont. Jag har ont på ena sidan av ryggen, i musklerna. Tror att jag suttit snett. Så nu sitter jag så rakt som möjligt, kan inte tillåta mig att sitta med ett ben över det andra. Det blir nog bra på nån dag, så länge jag kan träna som jag brukar känns det ändå ok.

• Han är hemma! Imorse landade Ironman efter nästan två veckor i amerikat. Nu är han hemma tills vi flyttar. Tror jag.

Nöjd idag

Utsikt över Quatro Torres imorse. Ganska cool utsikt från våra sovrum ändå.

Idag är jag grymt nöjd över att ha sagt till alla fyra real estate agents som ringde i måndags och tisdags att de var välkomna onsdag vid 16.30.

Så nu har alla varit här. Samtidigt. Tidsbesparing för mig, gillar. Vad mäklarna tyckte vet jag inte.

Och. Imorron bitti kommer Ironman hem, en dag tidigare än planerat. Som vi längtat!

Aningens kallt

Jo jag gillar ju att ha det svalt i sovrummet när jag sover. Men igår morse var det lite för kallt. Termometern här visar på 14.5 grC, men det var faktiskt bara 14 innan jag riktade lampan mot väckarklockan och skulle fota.

Det finns faktiskt inget element i vårt sovrum här i Madrid. Något blev fel när huset byggdes och den ledningen finns helt enkelt inte. Element finns, men de har aldrig fungerat. Lägg därtill att halva rummet är direkt över taket till terassen, det finns alltså inget rum under som skulle kunna värma golvet en aning.

Golvet på min sida sängen är iskallt. Verkligen.

Vi använder extraelement, två stycken, det funkar ok. Men häromnatten hade jag stängt av dem och då blev det såhär...

Expatlife: Flytta med tweens

Tweens, åldern då barnen inte är tonåringar ännu, men heller inte så små heller, 9 till 12-åringar ungefär. De börjar bli lite mera medvetna om sin omgivning, kan börja tänka en del på hur de ser ut och hur man "ska vara". Eller inte vara för den delen. Inte riktigt lika enkelt att spontant hitta nya vänner, en tween springer oftast inte runt på en lekplats och leker med vem som helst.

I allmänhet alltså. Det finns ju de som alltid har lätt för det sociala. Överallt.

Att flytta med en tween kan kräva en del positivt snack från föräldrarna, det här blir toppen! För barnen i den här åldern har redan sina bästa vänner och att lämna dem kan kännas väldigt läskigt.

Sen det här med skolan. Om barnen flyttar från Sverige kan de ännu inte så mycket engelska att det blir en enkel start i nya - troligen engelskspråkiga - skolan. Så de måste dels lära sig ett nytt språk illa kvickt, och sedan snabbt komma ifatt och förstå allt i skolan. Tydligen är svenska barns kunskaper i matte oftast inte på nivå med vad barn i samma ålder läser i amerikanska/internationella/brittiska skolor. Och så läxorna på det. Det är mycket läxor.

Ordning och reda och respekt för lärare är på en helt annan nivå än i Sverige. När jag diskuterat klädkoder som barnen har i amerikanska skolan förstår vänner i Sverige inte alls vad jag pratar om.

För vår del var skolan inga problem, eftersom vi flyttade mellan engelskspråkiga skolor. Dottern fick kämpa en del med att lära sig skrivstil när vi kom hit, då gick hon Year 6, det fick de inte lära sig i den amerikanska skolan. På Senior skolan verkar de inte bry sig om skrivstil eller inte, så Sonen klarade sig.

Men det sociala är inte så enkelt i den här åldern. Mycket grupperingar. Vem är cool och vem är tönt. Vem spelar bra fotboll. Vem blir bjuden på kalas.

Det kan vara fantastiskt att flytta utomlands med tweens. Men jag tror att det kan vara en ålder med lite längre uppförsbacke i början, innan det lossnar.

Sen är det väl bara att köra.

Comfort food

Här har jag serverat riktig comfort food idag. Eller vad tycks om köttfärslimpa, potatismos och grönsaker. Lika bra jag säger det själv, det var fantastiskt gott!

Bara plugg idag. Så skönt att kidsen förstår att de måste börja i god tid inför sina half-terms. Vid sex tyckte jag att det räckte och sa till barnen att stänga böckerna.

Här har vi gråväder och lite regn. Trist. Å andra sidan är himlen oftast blå här, så det är väl synd att klaga.

Peppisar

Nu är det nästan jul i vårt hus!

Dottern bakade pepparkakor av deg jag köpte på IKEA. Smakade riktigt bra.

Här pluggar Sonen biologi och franska, Dottern hänger över nån engelskaläxa. Idag på cheer hade de en extrainstruktör, Brian från Florida, som gillar att göra stunts med Dottern. Hon var så glad när jag hämtade henne, att vara flyer är ju toppen!

Trottoar i mina "hoods"

Kanske ser det charmigt ut men de där trottoarerna är livsfarliga att gå på. Ojämna. Halkiga. Därför springer jag hellre på band inomhus, på gymet.

Fredag och inga helgplaner, förutom Dotterns vanliga cheer imorron. Plugg för övrigt, knappt två veckor till half-terms men barnen vill inte att jag påminner dem. Men det gör jag i alla fall.

En hel vecka tills Ironman kommer hem, gillar inte alls de här långa turneerna. Och så behöver vi hans mattekunskaper inför proven.

Husvisning

• Husvisning. Det skulle komma en mäklare hit idag för att visa huset för en intresserad hyresgäst. De skulle komma mellan ett och tre och redan där gjorde jag misstaget att säga ok: För det skulle jag inte gjort. Nu känner jag mig låst här hemma. Kan inte gå ner i källaren heller - där jag vill röja lite - för då hör jag inte om det ringer på. Nästa gång blir det en timme de har på sig att komma, inte två. (och jagvill inte lämna ut nyckeln, därför måste jag hålla mig hemma)

• Ont i benen. Gårdagens tråkiga spinning var visst effektiv, för jag har faktiskt ont i benen idag. Instruktören körde ett pass där man cyklade varje låt på bara ett sätt, alltså man ändrade inte på vare sig hur man satt, handfattning eller tyngden. Så typ tre minuter i samma ställning och hastighet, sen ändra, i en timmes tid. Urtrist. Men svettigt var det.

• Töntkakor. Besökte The Mothership, eller IKEA då, igår och köpte bl a dammsugare till barnen. "Töntkakor!" ropade de förljust när de såg vad som fanns i skafferiet.

• Lång vecka. Av nån anledning känns den här veckan ovanligt lång. Redan i tisdags trodde jag det var torsdag...

Mysfrukost

Amerikanska pannkakor till barnens frukost imorse. Mamman fick massor med pluspoäng!

Sonen är sen en vecka tillbaka på sannerligen strålande humör. Även på morgonen. Han tål t o m att man pratar med honom. Det är lustigt med tonåringar, i perioder är han morgonsur som ättika, sen tvärvänder det och han är sitt vanliga pre-tonårs soliga jag.

Tur Dottern oftast är en solstråle.

Men nästa år är hon tonåring också. Hua...

Tonårsliv utan GTA

Förra veckan konstaterade Sonen att han nu överlevt en månad utan videospel. Nu skulle det tydligen släppas en ny version av nåt spel han hade men han trodde faktiskt inte han ville ha det. Faktiskt att det gick bra utan spel - fast han spelar en del Minecraft via datorn. Grabben har gjort en ofrivillig detox och gillade det.

Så det här är resultatet av att vi vägrade köpa Grand Theft Auto till honom. Jag drog gränsen vid våldsamma videospel där. Han har upptäckt att jorden gick inte under, men att alla hans vänner här i Madrid spelar spelet på kvällar och helger och han känner sig lite utanför. Såklart. Däremot pratade jag med mamman till hans bästa kompis i Connecticut, och den killen har heller inte GTA. Tror det lugnade Sonen en del.

På Carrefour idag fanns det flera olika chokladkalendrar inför Advent. Den här med Milkachoklad vet jag att barnen skulle gilla. Deras mamma också.

Expatlife: Ja, vi ska flytta. Igen.

Planering och expatlife går inte alltid hand i hand. Man kan ha en plan, visst, men ändå vara beredd på att saker utanför ens kontroll kan ändra på allt.

Vår plan var att bo här i Spanien i tre år. Så blir det inte. När skolterminen är slut i december flyttar vi tillbaka till USA, efter knappt 2.5 år här i Madrid. Maken blev erbjuden ett jobb i New York City med  nuvarande spanska arbetsgivare, och vi tycker alla det känns helt rätt att flytta tillbaka. Nu.

Under de här åren i Madrid har vi fått känna på hur det är att bo i Europa igen. Och det har varit en riktig höjdare. Allt är så nära! Rom, Paris och London bara några timmar bort med flyg. Ingen jetlag. Enkla snabba passkontroller, de gånger vi ens behövt visa passen. Så mycket Europa har att erbjuda, vi har bara hunnit med yttepyttelite.

Tillbaka i Connecticut kommer vi hyra hus ett tag eftersom vårt eget är uthyrt. Litet tokigt kan tyckas, men det är helt ok. Vi flyttar tillbaka till något vi redan känner till.

Vi flyttar hem.

Dagens inköp

Här är dagens inköp, ett överkast jag sneglat på ett bra tag från Zara Home. Nu tyckte Ironman att det var dags att slå till och det var just så fint jag hoppades.

Vi avslutade helgen med riktig mysmiddag, ugnsgrillad kyckling och potatismos. Comfort food. På riktigt.

Imorron reser Ironman västerut igen, hemma om några veckor. Det blir mycket plugg här hemma, i slutet av november har barnen sina mid-terms. Stressigt men det är vad det är. Study and learn.

Palmer och höstfärger

Äntligen är träden höströda. Men det finns ju träd som ständigt är gröna här, som palmer.

Ironman har pulled pork i ugnen och jag har preppat coleslaw. Vi väntar på en brasiliansk kollega till middagen och äter i rimlig tid, vid sju.

Spanska mattider däremot, don't get me started.

Brownies

Brownies med bitar av vit choklad som Dottern bakade igår. Hon är fortfarande hemma, febern kom tillbaka igår kväll. Ingen hög feber men ändock. Idag hade hela Year 8 friluftsdag, så hon missade inget viktigt.

Nu är hon mest uttråkad...

Nästan frisk lista

• Minifeber. Imorse hade Dottern bara minimalt med feber, så jag har en ganska pigg tjej här hemma. Ja förutom att hon snyter sig och nyser stup i kvarten. Jag föreslog att hon skulle baka något och det gjorde hon minsann: brownies som var to die for...

• Extra sladd skulle man ha. Vi saknade sladden och därmed laddaren till nya iPad mini - som ju har den nya sortens sladd - här hemma. Den hade Ironman råkat få med sig till London. Inte så bra tyckte vi andra. Men nu är han hemma och han får inte lämna landet igen med två sladdar i portföljen.

• Utrensning pågår. Mitt mål är att slänga något varje dag inför flytten. Det känns liksom som om man blir lättare av det som hamnar i soporna eller skänks bort.

• No more Polo. Vi har sålt min lilla svarta VW Polo. Så bye bye till den. Bra att ha det fixat inför flytten, men jag saknar min lilla bil. Nu kör jag Ironmans stora BMW och den känns som en stridsvagn vid jämförelse. Bekväm är den såklart, men för stor att köra i Madrid tycker jag. Och Ironman han har lyckats låna en bil på jobbet, en Audi Q7, en stor bil det också.

• Varma vindar. Hösten är ljum och solig här i Madrid. Igår var det 22 grC. Helt galet tycker jag som vill ha HÖST. Men det kommer väl.

Sjukstuga

(bilden är tagen i Barcelona i september)

Vår lilla hoppetossa är sjuk. Ynklig.

Igår ringde Ms Q från skolan och undrade om skolsköterskan fick lov att ge Dottern huvudvärkstabletter. Javisst tyckte jag. Det är bra med den här brittiska skolan, lite mer no-nonsense om jag jämför med den amerikanska.

Men det hade bara hjälpt sådär, för när jag hämtade barnen var Dottern trött och hängig, och hade fått tillbaka huvudvärken. Hon gick och lade sig nån timme. Verkade sjuk.

Imorse var det inte läge att skicka henne till skolan. Hon hade 39.1 i temp. Klagar på halsont och snyter sig en massa. Dessutom har hon ont i bihålorna. Sånt gillar vi inte. Och feber hör verkligen till ovanligheterna i den här familjen.

Hon har i varje fall druckit en hel del av den smoothie jag gjorde till henne, bra.

Men hon skuttar inte omkring som hon brukar, det är helt klart.

Kompisar. Lite irriterande.

Nu när vår tid i Spanien börjar gå mot sitt slut tänkte jag ventlilera några saker som gjort mig irriterad vad gäller barnens kompisars föräldrar. Oförstående. Förvånad.

Dottern hade en kompis - de är inte ovänner numera men inte längre bästa vänner - som hon träffade då och då på fredagar efter skolan. Antingen följde kompisen med hit eller så åkte dem hem till kompisens hem. Tills förra vintern. Då mamman i andra familjen plötsligt tyckte att det var en bra idé att boka in gitarrlektioner på fredagar.

Så rann den vänskapen ut i sanden.

Sonen hade flera kompisar första året, men tyvärr flyttade två av dem efter det året, till Sydkorea respektive Singapore. Sedan dess har han mest träffat sin bästa kompis som bor på andra sidan stan, på fredagar efter skolan. Fredagen innan höstlovet hade killarna gjort upp om att Sonen skulle följa med kompisen hem. Då bokar plötsligt mamman en läkartid till kompisen efter skolan, och tycker "det är väl inga problem, din kompis kan väl följa med och så kan ni ha kul efteråt..." Nä tack, tyckte Sonen, och så blev det inget.

Det här är ganska typiskt. Med några få undantag. Föräldrar försöker liksom inte hjälpa sina barn att ha ett socialt liv. Barnen går i privatskola och kommer från alla håll och kanter, har kanske långt till sina skolkompisar. Jag kan tycka att när man väljer en skola långt från där man bor, då får man som förälder hjälpa till att skjutsa till kompisar då och då. Men attan vad det verkar svårt.

Eller att man skapar ett hinder så barnen inte kan träffas. Som gitarrlektioner.

Blä för det, tycker jag.

(det här kan jag utveckla, spinna vidare på och skriva massor om, så det blir kanske mer nån dag...)

Best of Paris

En lista om Paris, medan jag fortfarande kommer ihåg det mesta:

• Det är helt klart värt det att åka upp i Eiffeltornet. Man kan köpa biljetter online, då bokar man en tid och får ställa sig i en speciell kö. Boka flera veckor i förväg, de förköpta biljetterna kan ta slut! Biljetterna skriver du ut hemma på din egen skrivare och tar med.

• Köp biljetter till Louvren online, endast vuxna behöver biljett. Man får en öppen biljett som är giltig några månader. Men biljetten måste hämtas ut på en större Carrefour eller Fnac, vilket är lite knasigt. Jag passade på att hämta ut biljetterna på ett Fnac medan resten av gänget var iväg på andra roligheter. Kom sen till Louvren när museet öppnar för köerna blir snabbt riktigt långa, och gå direkt och kolla Mona Lisa som är det alla vill se! Efter det kan man strosa runt och se resten, eller valda delar.

• Paris tunnelbana, metro, funkar jättebra och är enkel att förstå.

• Se Paris med segway! Barnen och papporna var iväg på en tre timmar lång guidad tur med segway. De tokgillade det, såklart!, och guiden var riktigt bra. Från 12 år. Boka innan.

• Hotellet vi bodde på var mycket trevligt och läget var toppen, nära Eiffeltornet. Le Tourville är modernt och snyggt. Vi hade ett stort rum under takåsarna för fyra personer, det är inte alltid så enkelt att hitta hotell med plats för hela familjen i ett rum.

• Om man vill äta på en stjärnkrog bör man boka långt i förväg, minst en månad, ofta mer. Vi hade bord på Le Tour d'Argent, en riktigt dyrt och bra ställe. Kavaj och skjorta gällde, dock ej slipstvång.

• Kaffe är dyrt i Paris! Vi jämförde med Madrid.

• Trevligaste kvarteren att bara strosa runt och kolla butiker och insupa atmosfären, runt Place de Vosges.

Au revoir

En sista promenad i det fantastiska höstvädret idag. Vi gillade Paris. Magisk stad. Storslagen.

Nu är vi hemma i Madrid och det känns också bra. Grillade lax och konstaterade att restauranger i all ära, men vi fixar bra mat hemma. Också.

Vackra Paris

På promenadavstånd har vi både Eiffeltornet och kyrkan där Napoleon är begravd.

Paris mon cheri

Vi ser blå himmel mellan molnen idag. Bra. Just nu är vi i Marais, gillar mycket.

De där smultronen var desserten igår kväll på La Tour d'Argent. Dyr stjärnrestaurang med utsikt över Seine.

Fun times

Igår sken solen.

Det är grått idag, vi har just sett Mona Lisa och sitter just nu och kollar den låååånga kön in till Louvren. Den vi klarade oss från eftersom vi var tidiga.

Hälsningar från Paris

Drygt femton minuters promenad har vi till Eiffeltornet från vårt hotell. Vi var med första hissen upp till toppen imorse. Tack-o-lov att jag bokade biljetter via internet.

Sen GICK vi trapporna ner. Bara för att vi ville.

Vi äter gott och har gått en massa. Just nu vilar jag benen på hotellet inför kvällens övningar.

Hotellet kan vi förresten verkligen rekommendera, Hotel Le Tourville. Inte billigt, men you get what you pay for och det är dyrt med hotell i Paris. Bor i stort rum med dubbelsäng och två enkelsängar, perfekt för oss.

Packar lätt

Soluppgången imorse. Vad skönt att se solen en timma tidigare om mornarna nu med vintertid.

Vi packar för Paris, ska resa med bara handbaggage tänkte vi. Det gäller att vara selektiv och tänka kombinationer.

Men Paris alltså. Det känns bra.

Sortera strumplådan

Igår gav jag Sonen i uppdrag att sortera bland sina strumpor. Ta bort de han växt ur eller inte gillade.

Här är resultatet. Många sockar som är bortsorterade. Bra.

Annars är det svårt att få barnen att göra något vettigt här hemma nu när de är lediga. Man får liksom stå över dem och kolla så det blir gjort och det känner jag allvarligt talat inte för. Men fixa sin egen lunch och plocka ur diskmaskinen klarar dem.

Expatlife: Att passa på att upptäcka

Även om vardagen är det viktigaste är det roligt och berikande att passa på att resa och upptäcka landet man är expat i. Om inte annat så för vidgade vyer. Och så är det ju billigare att resa lokalt än overseas.

Vi har rest i Brasilien, USA och Spanien. Barnen vill inte se en enda spansk katedral till säger dem, så då har vi väl lyckats här.

Men med Tjeckien misslyckades vi kapitalt. Egentligen det enda vi såg vad Prag, där vi bodde - faktiskt på samma gata som presidenten! Till vårt försvar vill jag säga att barnen var små när vi flyttade dit - dottern precis nyfödd och sonen två år gammal - och det kändes bara jobbigt med för mycket turistande med mindre barn. Men vi fick till resor till Kroatien, Italien, dagsturer till Tyskland för att shoppa och en liten tur till Österrike.

Samtidigt är det svårt att få tiden att räcka till. Att resa till Sverige en gång om året och då stanna minst en månad är högprioriterat.

Man måste helt enkelt ta sig tid att resa. För det är viktigt för helhetsupplevelsen av ett land.

Libanesiskt när barnen väljer

Om barnen får välja restaurang för lunch här i närheten, då blir det helst den tjusiga libanesiska med snyggaste inredningen.

Så där var vi idag. Åt god hoummus, grillad kyckling, varma pitabröd och lenaste yoghurten och annat gott.

Den där extra timmen inatt var bra för familjens sömn. Ironman klarade sig från jetlag. Men jag vaknade tidigt som vanligt, satt med kaffe framför datorn och läste NY Times medan solen gick upp.

Mini som tidig julklapp

Ironman kom hem igår från amerikat där han så smått börjat jobba. Han hade med sig en finfin överraskning till hela familjen: en iPad mini wifi.

Helt perfekt storlek! Behändig att ha med sig. Bra att leta upp recept på i köket. Läsa tidningen till frukost.

Såklart lade Sonen beslag på iPaden direkt. Laddade hem spel och skojiga appar hejvilt. Imorse låg han i sin säng med sin lillasyster och kollade på roliga filmklipp. Fnittrade och myste.

Jag kollade in nyförvärvet under lunchen idag. Den där gazpachon är förresten himmelsk. Det kan de verkligen här i Spanien, gazpacho.

Regn hos mig

Här öser det ner idag, har gjort hela natten. Jag skjutsade barnen ända fram till skolgrinden, annars brukar de få gå gatan ner till skolan.

Det är sista dagen innan höstlovet, en vecka att vila upp sig på. Sovmornar. Resa till Paris några dagar. Det blir bra det. Om en månad har de midterms, så nån timma plugg blir det nog också i veckan.

En sak till.

Vi flyttar i december. Hem till Connecticut.

Punktad torsdag

• Förkylning nummer två. Äntligen verkar Sonen återhämta sig en aning efter förkylning nummer två. Han fick ju två förkylningar direkt efter varandra, plus hostan from hell med första förkylningen. Nu är han bara täppt på kvällarna. Och lite rethosta.

• Tomaito eller tomAto. Alltså uttala på amerikansk eller brittisk engelska. Våra kids talar såklart amerikansk engelska - 7.5 år i USA, hey! - men på barnens skola här undervisar bara brittiska lärare och meningen är att eleverna ska lära sig den engelskan. Undantaget är våra barn som både får stava och uttala amerikanskt. Som Dotterns engelskalärare sa häromdan: "You all have to say tomAto, except for this one, she is allowed to say tomaito!"

• Träning. Hittills den här veckan har det gått bra med benen. Kände av min onda vänstervad i måndags, tog det lite lugnare ett tag på löpbandet och lyckades springa så långt jag planerat. Resten av veckan har jag känt mig stark och bra. Stretching ska inte underskattas.

• Hatar långben. Ja de där långben som flyger omkring utomhus och nu på hösten absolut ska flyga in till oss, så fort vi öppnar fönstren. De är helt ofarliga, jag vet, men så irriterande och Dottern är nästan lika rädd för dem som hon är för spindlar. Vill ha riktigt kallt några dagar så långbenarna försvinner.

Lyxdilemma

Borde måla naglarna men kan inte välja färg. Silver eller brons det är frågan.

Kanske ska vara lite wild and crazy och måla silver och en enda nagel på vardera hand i brons. Som jag sett att alla coola tjejer har.

So. Let's get to work. Painting.

Nya vänner. Bara sådär.

Tweens alltså. Förra veckan kom Dottern hem varje dag och beklagade sig över några kompisar i skolan. Sina bästisar. De hade kommit överens om att klä sig likadant på Halloweenfesten på lördag, men inte inkluderat Dottern. Så hon klädde ut sig till nåt annat.

Problemet ligger delvis i att Dottern och bästisarna inte går i samma klass, utan träffas på rasterna och nån enstaka lektion de har gemensamt. Så redan där känner hon sig lite utanför. Och så det där med Halloweendräkterna som var det stora samtalsämnet. Det enda.

På fredagen efter skolan hade hon ändå de där två kompisarna här hemma och de verkade ha kul.

Men hon var orolig inför festen.

När vi kom till festen och jag skulle lämna av Dottern stötte hon på tre andra tjejer, elever i andra klassen, men bra tjejer som hon gillar. Och när jag sen hämtade henne var hon jätteglad, hon hade hängt med de tre tjejerna hela kvällen, nån av dem hade provat på cheer i New Jersey där hon hade släkt. Jepp, sånt förenar tweens såklart.

Hittills den här veckan har hon fortsätt att vara med de här tre tjejerna på rasterna i skolan. Nä hon är inte ovän på nåt sätt med sina bästisar, men nu är nya tider. Vem vet vad som gäller om en vecka.

Sammanfattning: Det här är ganska typiskt tjejer i den här åldern. Man byter kompisar. Kanske får nya intressen. Ignoreras och får upp ögonen för andra. Livet för tweens.

Så här glad är hon för det mesta, vår lilla tween.

Expatlife: Klubbar för medföljande

Det finns något som kallas International Newcomers Club på många platser i världen. Eller något i den stilen, som American Womens Club. Hur pass internationell eller amerikansk man måste vara för att bli medlem i de här klubbarna kan variera, men oftast är det inte så petigt. Här i Madrid är det flera spanjorskor som är med i INC, kravet verkar vara att man har viss internationell erfarenhet, alltså bott utomlands, och talar engelska.

De här klubbarna fyller en viktig funktion för många medföljande expats. Man kan träffa andra i samma situation, bara att gå på en coffee morning och ta med något att bjuda på, en kaka eller sallad kanske. Eller spela bridge en gång i veckan om man tycker det är kul. Tennis. Hundpromenader. You name it.

Under alla år som utlandsboende har jag aldrig haft nåt behov av de här klubbarna. Förrän vi flyttade till Madrid. Här var det segt att hitta nya vänner, så jag letade upp INC.

Och det var väl ok att gå på nån coffee morning ibland. Jag var på ett museibesök och en stort möte med hela Madridklubben. Men jag är ju ingen organisationsmänniska, så nja...

Problemet är ju att om man inte klickar med nån på de där träffarna så känns det ganska meningslöst. En klubb består av medlemmar som är människor, individer man måste känna gemenskap med. Och nu i höst har jag tagit ett break från det där.

Men jag är inte emot att försöka igen.

Amerikanska kanelbullar

Här bakar Dottern kanelbullar efter ett amerikanskt recept.

Spännande...

Ögonen går ikors

Trött idag. Hela veckan har jag vaknat vid fem och inte kunnat somna om. Idag vaknade jag 6.45, så det var ju lite bättre i alla fall.

Barnen väckte jag vid niosnåret. Tonåringen sa "gå iväg", och tolvåringen ville kramas. Som vanligt.

Cheer för Dottern och nu är hon på party med Halloweentema, hon är utklädd till cheerleader men med vampyrtänder, sotade ögon och svart läppstift. Ganska cool.

Blå himmel och härlig sol

Enligt väderprognosen ska det här vara varmaste dagen på 10 dagar, framåt ska det faktiskt hålla sig under 20 grC. Halleluja! tycker jag som vill börja använda höstkläder.

Dottern har två kompisar här hemma efter skolan. De kollar en massa Say Yes To The Dress. Sånt tolvåringar gillar. Och diskuterar morgondagens party med Halloweentema, de är inbjudna till.

Min träning? Jodå det gick bara bra, spinning var perfekt för min onda vad. Jag har stretchat en massa, det blir nog bra det här. Ska vila i helgen.

De gillar inte idrottsdagar

• Barnen ogillar idrottsdagar. Det hela går alltid ut på att tävla, oftast springa olika sträckor. Jag kan ju tycka att på ett sätt borde det vara ganska skönt med idrottsdag, eller halvdag idrott, för det blir ju färre lektioner. Men båda barnen säger att det tråkiga är att de alltid är bland de som kommer sist. Av den enkla anledningen att massor med barn inte kommer till skolan den här dagen, alltså alla de som verkligen springer mest långsamt är hemma. Så våra kids som kanske borde hamna nånstans i mitten av alla löpare, de kommer bland de sista. Men jag är den elaka mamman och tvingade dem till skolan. Bara för att.

• Skola och träning. Sen kan jag bli så less på gymnastiklärarna - som är spanska, alla andra lärare är britter! - på den här skolan eftersom allt är en tävling. All fysisk aktivitet är en tävling. Jag trodde att dagens skola hade kommit längre. Att det viktiga är att få barn att känna glädje över att bara röra på sig. Så upplevde barnen att det var i den amerikanska skolan, allt i gympan var inte en tävling. Det var kul, mera avslappnat, de rörde på sig.

• Avbrutet springpass. Idag fick jag plötsligt ont i ena vaden när jag sprang på gymets löpband. Jag hade 15 min kvar men jag kunde bara inte fortsätta, knappt gå heller. Som om jag hade lite kramp i vaden. Stel liksom. Nu har jag stretchat ordentligt och kommer ta det lugnt resten av dagen. Imorgon hoppas jag fixa spinning. Håll tummarna. Om jag inte kan träna som vanligt blir jag en ganska gnällig person.

Spansk cheer

I lördags var spanska mästerskapen i cheerleading. Dottern är för ung för att vara med i tävlingsgruppen, man måste vara 14 år, men hon och några andra som inte tränat tillräckligt länge var med i en uppvisning på stora scenen.

Hon var så nervös innan. Riktigt nervös. Men när uppvisningen var över var hon hellycklig för det hade gått fantastiskt bra.

Ja där är hon, högst upp, vår lilla cheerleader!

Klubben hon tränar med blev förresten spanska mästare.

Grå morgon

Det var grått imorse. Sånär som på en öppning i molnen där solen sken igenom när jag var ute på en morgonrunda.

Ny vecka och det känns tomt nu när gästerna rest hem till södra Sverige igen. Det var ju fullt ös här några dagar med småkusinerna (10, 7 och 5 år gamla). Dessutom är Ironman iväg på turne till NY och Houston.

Barnen de pluggar. Suckar över jobbiga franskaläxor och annat. Men tänk att det bara är två veckor kvar till höstlovet - då vi reser till Paris! Mais oui!

Expatlife: The Mothership

Just det. The Mothership. Eller IKEA som det stora varuhuset egentligen heter.

Jag tror att alla utlandssvenskar har en speciell känsla för IKEA. Många tycker att det är toppen att ha ett IKEA inte för långt bort. I Brasilien fanns inget IKEA, det var trist tyckte vi. Visserligen fanns Tok&Stok, ett brasilianskt möbelvaruhus med lite ikeavibbar, men det var ju inte the real thing.

Sen har jag skojat om att vi flyttar inte till ett land där det inte finns IKEA. Och hittills har vi lyckats med det.

Även om man inte gillar allt på det stora varuhuset är det ändå nåt speciellt att besöka ett av varuhusen. Så många igenkännanden. Möbler och saker som känns svenska. Skandinaviska namn.

Och köttbullarna i serveringen kan man alltid muta barnen med.

Men många utlandssvenskar blev oerhört besvikna när IKEA slutade sälja produkter från andra tillverkare i sin matbutik. Nu finns i princip bara varuhusets egna kex, ost och vad det nu är. Gillar inte alls. Jag har i princip slutat handla mat där. Vilket betyder att turerna till IKEA också blivit färre.

The Mothership har tappat en del av sin dragningskraft.

Fripassagerare

Jepp. Det är en kattunge i motorn!

Det var såhär: Igår skulle jag åka och hämta våra gäster vid tunnelbanan. När jag kommit en km eller så hörde jag som ett pipande. Det lät som om det kom från bilen men så kunde det ju inte vara, tyckte jag. Och bestämde mig för att det är högljudda fåglar.

En halvminut senare hörde jag ljudet igen. Och sen igen och igen.

Tanken slog mig att det låter precis som en liten kattunge. Och då måste den där kattungen sitta inne i motorn på bilen. Medan jag kör.

Hjälp!

Jag var inte säker på hur man öppnade motorhuven och jag hade bara nån km kvar tills jag var framme vid tunnelbanan. Så jag körde på och hoppades att jag trodde fel.

Min lillebror fick öppna motorhuven när jag kom fram till dem. Jag var helt skakig. Var övertygad om att där ligger en död kattunge...

Men där satt en väldigt levande liten röd kattunge med knallblå ögon längst fram under motorhuven. Den måste krupit upp och gömt sig där. En liten vildkatt, det finns flera som springer omkring i området där vi bor.

Vi tog hem kattungen, såklart, och släppte ut den på vår tomt. Har sett en vuxen röd katt flera gånger, senast samma dag, det måste vara kattmamman. Ironman berättade efteråt att han såg den röda katten med flera kattungar på morgonen.

Katten i motorn alltså. Sånt man bara läser om i tidningen. Och så händer det här.

Kusiner

Det är toppen med kusinbesök!

Bättre och bättre

• Löpband. Gillar att springa på löpband. Måste erkänna att jag springer snabbare på band än jag springer utomhus. Det är liksom enklare att tävla med sig själv på löpbandet, man kan se exakt hur snabbt man springer och hur långt. Å andra sidan är det skönare att springa utomhus. Här i Madrid blir det nästan bara löpband, har inte hittat den perfekta springrundan utomhus här.

• Gone and gone. Förra veckan sålde vi Dotterns cykel, den var för liten och tog bara plats. Igår skänkte jag barnens scooters, eller sparkcyklar på svenska, till en familj med yngre barn. Och nu funderar jag som bäst på att sälja fler saker vi inte längre har behov av. Man känner sig liksom lättare när man rensar ut.

• Bättre och bättre. Den där sjukdagen hemma gjorde susen för Sonen. Han var på bra humör och piggare imorse, hostade inte lika mycket. Svårt det där med att ha lite större barn hemma från skolan, första frågan är ju "hinner du vara hemma idag?", skrämmande vad skolarbetet är tufft. Men igår funkade det att vara hemma för Sonen, bra.

• Besökare. Imorron anländer min lillebror med familj, och våra barn ser fram emot att träffa sina kusiner. Annars träffas de ju bara en gång om året, nån dag på sommaren.

Host, host, host...

Det är ett fasligt hostande på Sonen, såhär i slutet på förkylningen. Jag erbjöd mig att skriva en lapp så han skulle slippa gymnastiken i skolan idag - då blir ju hostan bara värre - men han var så eländig stackarn, att jag gav efter och sa att han kunde vara hemma idag.

En mycket lättad kille har tagit det piano hemma. Hostat en del förstås, men jag tycker mindre än han gjorde de senaste dagarna.

Nu kom vi just tillbaka från tandregleringen och han säger att det redan gör ont av den nya tandställningen. Vilken i ordningen vet jag inte. Han har haft många. Men jag tror vi ser slutet av tunneln.

Och ja just det, glass fick han som uppmuntran efteråt. Citronsorbet.

Vig som en cheerleader

Den här tjejen är ganska vig, tycker jag. Här gör hon The Chin Pose. Ser lite otäckt ut om nån frågar mig.

Idag har jag varit med Sonen till den tyska tandläkaren och det gick ju strålande. Nu är tänderna rena och fina och redo för tandreglering imorron. Det kommer göra ont, efteråt. Jag ska ladda med god glass här hemma.

Och så blir det smoothies till frukost dagen efter.

Expatlife: Flytta med yngre skolbarn

Om jag fick välja bästa åldern att flytta utomlands med barn, då skulle jag säga yngre skolåldern. Från femårsåldern till runt nio år, ungefär.

De här barnen förstår mer. De börjar bli lite mer självständiga, de är nyfikna och lär sig snabbt. Att hitta nya vänner brukar inte vara något stort problem heller.

Som förälder kan man släppa lite av taget, lite! kidsen är ju fortfarande små i en främmande värld, och upptäcka allt det nya tillsammans med sina barn. Det roliga är ju att barnen förstår och har något att jämföra med. Typ "såhär gör man här och så gjorde vi där vi bodde förut". De förstår att olika kan vara bra och intressant.

Att barnen går i skolan kan också vara bra för föräldrarnas sociala kontakter. Ofta träffar man klasskompisarnas föräldrar antingen i skolan eller genom playdates. När barnen spelar fotboll, går på gymnastik eller karate eller vad det kan vara, ja då har man som förälder också en chans att träffa nya vänner.

Något vi gillade med den amerikanska skolan var att klasserna blandades varje år. I barnens skola var det fyra klasser i varje årskurs och redan efter något år kände de alla barnen i sin årskurs, för de hade gått i samma klass. Nä man gick inte i samma klass som sin bästis varje år, men det spelade inte så stor roll, de fick en ganska orädd attityd vad gäller att byta klass och också skola. Jag tror att det hjälpt våra barn när vi flyttade till Madrid: en ny skola och nytt land, so what, liksom!

Uppdatering:
Just det, en stor orsak till att det är enklare i de tidiga skolåren är att kraven i skolan inte är så stora ännu. Även om barnen inte kan skolans språk har de bra chans att komma ifatt.

Rocking it!

Gårdagens shopping resulterade i de här jeansen, från Zara.

Hur coola som helst och de passar verkligen vår lilla långben till Dotter. Hon är supernöjd.

Totally rocking these jeans!

(de är så snygga att jag vill ha ett par egna, tyvärr finns de inte i vuxenstorlek.)

Girls night

Ikväll ska vi ha tjejkväll, Dottern och jag. Först lite shopping, eller i varje fall kika på höstkläder.

Och sen nåt avsnitt av favoritprogrammet via Netflix. What not to wear.

Fredagsmys för oss.

Nästan höst

• Gula löv i poolen. Men bilden är faktiskt lite missvisande för det är inte många träd som skiftat färg ännu. Den här veckan har varit lite skiftande vädermässigt, det regnade inatt, och behagliga temperaturer på knappt 25 grC.

• Det här med playdates... Det är ju så svårt att få till när barnens vänner bor runt halva Madrid. Blir ju så med privatskola och föräldrar som inte ids skjutsa. I princip enda dagen är fredagar direkt efter skolan, imorron ska Sonen följa med sin bästa kompis hem och så hämtar vi vid 21-tiden. Men Dotterns bästis kan inte imorron, hon ska hem till sin farmor och farfar. Jag kommer ha en tjej som klättrar på väggarna efter skolan imorron.

• Besökare! Nu i helgen får vi besök och nästa helg också. Kul och intensivt och jag vet att vi kommer äta en massa tapas. Såklart.

Telefonen går varm

Ofta ser man bara fötterna av Dottern, där hon ligger i soffan och pratar med bästisen E.

Och pratar och pratar. Fnissar.

De diskuterar läxor. Vad som hänt i skolan. Vad lärarna sagt eller gjort. Kläder förstås. Musik de gillar. Och så delar de recept på olika bakverk. Som tolvåriga tjejer gör.

Vi har tre telefoner här hemma, det ska finnas en på undervåningen och två på övervåningen. Det är sällan det är så. De där telefonerna kan vara lite varstans. När det ringer får man springa omkring och leta telefon för att alls kunna svara.

Ofta hittar jag alla tre telefonerna i Dotterns rum.

Ooops. Som hon skulle säga.

Upphittad!

Efter en vecka på vift är Sonens skolkavaj upphittad. En annan elev kom och gav honom den, sa han. Var den varit vet vi inte men den ser ok ut.

Så slapp vi spendera €160 på en ny kavaj.

Imorse när Sonen nyduschad och i morgonrock kramade mig i köket reagerade både han och jag på att han nog kändes längre. Och javisst, en snabb mätning visade att han faktiskt växt nästan två cm på bara fyra veckor.

Aha! Det är väl därför han klagat på att han har ont i benen och knäna.