Nu när vi hoppas att barnen ska lära sig spanska ordentligt, känns det extra viktigt med svenskan.
Barnen har aldrig bott i Sverige, de är födda utomlands. Jag och Maken är båda svenska, så det är naturligt att prata svenska hemma. Vi har aldrig brytt oss om att prata engelska med barnen när vi är bland ickesvenskar, om vi betraktas som oartiga för att vi talar svenska med våra barn, det bryr vi oss inte det minsta om.
Att barnen hör, förstår och talar svenska är det viktigaste.
Jag ursäktar mig ibland inför vänner och säger: Swedish is a minority language outside of Sweden, this is the best way to learn, by always using it.
Varje sommar reser vi till Sverige minst en månad. Då pratas det svenska i massor.
(förutom när de träffar sina äldre kusiner, nu i 20-årsåldern, som gillar att öva sin engelska med våra barn!)
Det var flera år som barnen gärna gled över till engelska när de pratade med oss föräldrar. Vi fortsatte envist med svenskan och påpekade att barnen skulle tala svenska med oss.
Sommaren 2010 vände det rejält.
Vi hade besök av en svensk familj under två veckor och hyrde hus med dem i Outer Banks, NC. Familjen har barn i precis samma ålder som våra kids. När de reste hem fick vi besök igen av en svensk familj, med äldre barn. Ännu mera svenska hemma. Och efter det reste vi på den årliga svenska sommarsemestern.
Efter det pratar våra barn mest svenska med oss föräldrar. Faktiskt att de talar svenska med varandra en hel del också.
OK, deras svenska är inte helt perfekt. De gör vissa grammatiska fel, men inte så värst många ändå. Och man kan höra att de talar som en konstig dialekt ibland... men inte den där underliga svenskamerikanskan, inte så. Det är något som inte går att sätta fingret på. Bara något.
Deras engelska däremot är helt felfri, utan accent.
Och ja, de kan faktiskt både läsa och skriva riktigt bra på svenska.
Hittills tycker jag att vi lyckats med svenskan!
