onsdag, maj 18, 2016

Den tårtan...

Vilken tur jag hade idag som var på bokklubb med lunch och till efterrätt bjöd värdinnan på en av mina favorittårtor. Kärt barn har många namn men den kallas bl a Glömminge. Helt perfekt.

Och på tal om mat så har Sonen faktiskt börjat äta som en tonårskille, sen nån månad tillbaka äter han betydligt mer än han gjort förut. Kanske växer han. Kanske beror det på att han tränar tuffare nu - springer och tränar styrka med varsitykillarna - nåt är det.

Märker hur viktigt det är för humöret med mat. Sura barn blir glada när de får äta sig mätta, våra kids har alltid mått bäst och varit trevligast om de får äta ordentligt, på bestämda tider. Om det går för länge mellan måltiderna blir de sura, otrevliga och gnälliga. Därför har jag alltid försökt undvika att de kommer till det stadiet. Gillar att ligga ett steg före vad gäller mat för det är ju så enkelt att i varje fall fixa den delen för välbefinnandet.

Idag gick det inte. Lika med argsint sjuttonåring vid middagen. Men en halvtimme senare, mätt och belåten, var han sitt vanliga trevliga jag.

Mat gör underverk.

4 kommentarer:

  1. Mat kan göra underverk. Men ibland tar tonårssurheten över totalt. Men jag håller helt med om att mat verkligen kan lyfta.
    Tårtan ser god ut, mums.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så tydligt ibland hur mycket mat betyder, hungriga barn är sura, mätta barn är glada. Sen är ju tonåringar inte så talbara alltid, speciellt inte killar...

      Radera
  2. Sån tårta heter Pinoccio hos oss!
    Kan meddela att vissa damer i vårt hus (finns bara en) är precis som tonåringar när det gäller mat... Hungrig och hon går inte att ha samtal ens med!

    SvaraRadera
  3. Vi har samma med mellanbarnet. Han har dock inte nått tonåren och har alltid varit sån. Ibland vill jag typ ge honom dropp innan han vaknar för han är på så uselt humör innan frukost. Då är det så svårt att ligga steget före liksom :-)
    I dag landade magsjukan i vårt hus. Vi har klarat oss hela vintern. Och så nu? Mycket märkligt.
    Tårtan, ja! Mina fastrar gör alltid den. Vet inte ens om den har ett namn hos oss :-)
    Kram

    SvaraRadera