tisdag, september 12, 2017

Slipping through my fingers.

Hela dan har jag haft den där låten i huvudet, Slipping Through My Fingers, en ABBA-låt. För det är så det känns nu. Den här killen är flygfärdig. På lördag flyttar han in i studentrummet på University of Chicago och på söndag åker jag och Ironman hem igen, utan honom. Jag tycker ju att 18 år är för tidigt att börja plugga på universitetet men det är så det funkar här.

Han kommer dela rum med en amerikansk kille som bor i London just nu. Och rumskompisen är en blondin precis som Sonen. What are the odds, liksom?

Vi tror vi har det mesta för att packa imorgon, onsdag. Enligt tips ska vi packa i blå IKEA-väskor, de finns med dragkedja nu och är tydligen toppen för move-in på college.

Sonen har varit på ett cross country meet på vår high school i eftermiddag. För första gången som bara åskådare. Bästa tjejkompisen G var där också. Nu är de nere vid stranden och äter take-out middag.

Det är fler än jag som kommer sakna Sonen.


4 kommentarer:

Annika sa...

Just precis, det var den låten jag sjöng inom mig också när K började college. Nu är det din tur.
Allt blir bra, bara han trivs. OCH trivs han kommer du att koppla av, men jag vet hur det KÄNNS. IKEA-väskor är superbra att packa i, det gjorde vi också. OCH så hade vi många sådana där plastlådor med lock, också jättebra. Ditt första college år, mitt sista ....

Anne sa...

Gulp, ja nu är det nära. Ett så stort steg. Men nu kanske det mest bara blir skönt att sätta igång, få börja och lättnaden i att inte bara gå och vänta utan bara kastas in i det nya och starta det. Din son verkar så lugn, mogen och säker i sig själv. Han kommer klara övergången till att bo själv och gå på uni galant. Det är jag helt säker på. Men överlag så håller jag verkligen med dig om att 18 är väldigt ungt...men som du säger, så det är här och bara att gilla läget och anpassa sig till det. Massor av lycka till. Hur känner DU förresten, hur känner mamman inför att bli lite av en empty nester? Vet att ni har ju dottern hemma ett par år till så huset blir inte tomt men förstår det blir en stor förändring. Lycka till med allting, jag menar det verkligen!!

eastcoastmom sa...

We think alike! Vad kul att du också hade den låten i huvudet!
Jag hoppas och tror att det kommer bli bra, han ser verkligen fram emot Chicago.

eastcoastmom sa...

Stort steg för oss, men litet för mänskligheten... Sonen tror jag på, han brukar klara det mesta. Och jag ska nog överleva, med hundvalp, katter och dottern här hemma, och maken förstås. Men lite tomt blir det.