Ja hur blev vi egentligen utlandssvenskar?
Det var något vi pratade om direkt när vi först träffades, Ironman och jag, att vi ville bo utomlands ett tag. Några år sådär. Vart visste vi inte, det fick man liksom se om och när chansen dök upp.
Strax innan julen 1995 fick Ironman en förfrågan via sitt jobb, han jobbade för ett amerikanskt företag, om han ville komma på intervju för ett jobb i Sao Paulo, Brasilien. Jag följde med och vi bestämde oss för att vi nog kunde trivas i en så stor stad. Vi hade fem händelserika, underbara år i Brasilien.
I början av 2001 kom ett jobb i Prag, Tjeckien, på tal via Ironmans jobb. Kul med Europa några år tyckte vi och flyttade dit, vi blev kvar drygt 2.5 år. Och sen undrade en fd chef, fortfarande samma företag, om vi var intresserade av att flytta till USA. Jodå, det verkade spännande och dessutom passade det jättebra i tid eftersom våra bästa vänner i Prag just var påväg att flytta vidare (till Nordirland).
Och här trodde vi att vi skulle bli kvar.
Men så kom en flytt på tal igen. Ironmans nya arbetsgivare undrade om han kunde tänka sig att jobba i ett annat land några år. London? Hong Kong? Madrid? Vi satsade på Madrid med förhoppningen att barnen skulle lära sig en del spanska under några år där, och vi äntligen kunna resa en del i Europa med barnen.
Planen var att stanna i Europa tre år och sen tillbaka till Connecticut. Nu dök det upp ett jobb Ironman inte kunde säga nej till lite tidigare, så vår spanska vistelse blev istället 2.5 år.
Nu har det gått 18 år sen vi först flyttade utomlands. Planen var tio år. Det blir inte alltid som man planerat. Men det kan bli hur bra som helst i alla fall har vi upptäckt!
Grrringo, svensk i Colorado.
10 kommentarer:
Vad kul att få höra er historia. 18 år från Sverige är en lång tid. Tror du ni kommer att flytta hem igen?
Var har du trivts bäst? och i så fall varför?
Vad har du jobbat med och jobbar du nu?
Ursäkta alla frågor men man blir ju så nyfiken.
Kram Bodil.
Intressant att hora hur ni blev utlandssvenskar! Vart aventyr borjade I Singapore pa ett tidsbestamt kontrakt, tanken var att atervanda hem efter 4,5 ar. Nu blev det endast 2,5 ar I Singapore och sedan Dubai (via makens job) dar vi snart bott I 6 ar! Haller helt med att det inte alltid blir som man planerat men hur bra som helst anda!!!
Tror livet blir bäst om man är öppen för att olika saker kan hända! Kul med många olika länder. Hur känner barnen med att flytta runt? Är de sugna på Sverige öht, eller ser de sig inte som svenskar? Hur känner du och maken om framtiden?
Många frågor... nej, jag tror inte vi flyttar tillbaka till Sverige.
Man ska inte planera för mycket, eller man ska i varje fall inte bli stressad om allt inte går enligt exakt plan!
Barnen ser ser helt klart som svenska, det är ju det de är! Sonen ser sig som svensk-brasiliansk.
Tiden går så fort. Själv kan jag inte fatta att jag varit här på heltid i 21 år snart.
Ni har verkligen rest runt. Och trivts. Bra.
Det är härligt när man vågar tycker jag. Då är det bara att köra på när möjligheterna finns.
Någon sa till mig en gång att om man stannar utomlands mer än 5 år är sannolikheten påtagligt lägre att man flyttar hem igen. Jag kände lite så förra gången vi var ute, då blev det fyra år och vi blev mer och mer etablerade i USA.
Nu tycker jag det ska bli skönt att flytta hem igen men kan mycket väl tänka mig en omgång till senare.
Intressant! Håller helt med dig, det blir inte alltid (sällan) som man planerat men så är livet.
De här 18 åren "ute" känns säkert som de gått jättefort, som igår ni flyttade. Samtidigt som det säkert känns länge sen, som att det livet ni levde och hade i Sverige känns mycket avlägset också.
Åtminstone har jag mycket av de här å ena och å anda sidan känslor. Känns som igår vi flyttade men samtidigt känns det som i varit här väldigt länge också, mycket som hänt sen flytten.
Jag kommer ihåg att när vi 2006 stod i startgroparna så var det din blogg jag hittade, på den tiden kände jag inte till alla de här andra utlandssvenskarna. Jag kommer ihåg din gggringo maillista också. Jag minns hur jag blev peppad och inspirerad av det jag läste hos dig, vilket var positivt då vi själva stod i dörren och var på väg att flytta.
Då, 2006, sa vi att vi testar det runt 3-4 år men sen bär det väl kanske av hem igen. I höst blir det 8 år och vi är kvar, med inga som helst planer på att flytta. Tvärtom.
Men man ska ju aldrig säga aldrig, det är ju nåt man lärt sig.
Stortrivs där vi är, det vill jag understryka, men ibland kan jag leka med tanken på att det skulle vara kul att prova på att bo nån annanstans i USA också, att känna på det. Kanske. Eller kanske inte. Den som lever den får se.
Hahaha, nej det blir inte som man tänkt sig!
Jag började i Bolivia, var i Sverige ett tag, åkte till Spanien ett halvår för att bättra på spanskan (och för att återvända till Sydamerika efter det)... och blev kvar. Hade aldrig en tanke på att bli utlandssvensk, särskilt inte i Spanien som jag inte var så förtjust i. Men träffade sambon. Nu väntar vi vårt första barn.
Skicka en kommentar