Nåt som imponerar på mig, och förvånar lite, är att Sonen verkligen verkar gilla träningen med track. Han gillar att springa. Sen gör de ofta styrka också. Det här var ju inte något han valde helt själv, vi knuffade in honom i det och en av hans bästa vänner var redan med, det hjälpte förstås. Vi ville att han skulle ha ett sammanhang, en plats att hitta nya vänner, när han hastigt och lustigt flyttade tillbaka hit mitt i skolåret.
Idag var det ingen träning, bara on-your-own. Och tänk att då sprang grabben en mil tillsammans med en av sina nya kompisar!
Vi vill ju att barnen ska upptäcka hur bra man mår av att träna. Men de måste göra det själva, inte för att vi tjatar.
Nu har jag upptäckt att det inte går att stoppa Sonen. Jag tyckte att han redan tränat fem gånger den här veckan, han kan ta det lugnt över helgen, men nej, han ville springa.
Kul!
Idag har jag bakat ett jättegott enkelt knäckebröd. Fick receptet av en amerikansk väninna som bott i Sverige, det är ett svenskt recept. Största utmaningen var att få familjen att INTE äta upp knäckebrödet här i eftermiddag... Gott betyg.
Grrringo, svensk i Colorado.
7 kommentarer:
Hmm jag skulle behöva lite av den disciplinen, men lite räcker åt mig...;)
Kul att träningen blivit ett sådant stark hobby. Kul också att kombinera träning med vänskap, gör det hela roligare
:-)
Jag tror det också kan vara därför som han gärna kliver upp tidigt av sig själv om morgnarna för att han har träningen som sporrar. Jag tror träning är superbra för det rensar hjärnan, man kommer ut i friska luften och håller sig i bra form. Han har ju två sportiga föräldrar så det är nog inte så konstigt att träningen blivit ett stort intresse för honom.
Såg bilden på ditt knäcke som du bakat på instagram, såg fantastiskt gott ut.
Kram!
Just löpning är ju det bästa, så enkelt, så bra. Och det rensar hjärnan att träna, tycker jag också!
Det där knäcket är underbart.
Att träna mycket är inte för alla! Träna som DU känner är bäst.
Låter härligt. Det är en speciell lycka att se sina barn må bra och att se att de får ett socialt sammanhang.
Det oroar mig lite inför vår flytt. Vi vuxna är inte själva särskilt sportiga och jag funderar på hur barnen skall hitta det där sammanhanget och kompisar. Det verkar som om mycket sker inom sport i amerikanska skolor, just ur ett socialt perspektiv, som de går miste om, om man inte är sportig?
Go' måndag.
Det beror lite på hur gamla barnen är, om de är små, kanske upp till 8-9 funkar det utan sport. Men sen hjälper sport till jättemycket! Speciellt på high school är det nästan ett måste för att hitta kompisar, likasinnade! Men det finns ju andra klubbar etc på HS också, kan vara robotics team, teater, skoltidning etc.
Klok inställning från er föräldrar! Jag håller helt med, det där du skriver om sammanhang, att känna man hör till ett sammanhang, ett sätt att hitta vänner osv. Sport är ju inte fel heller för då får man dessutom vara aktiv och förhoppningsvis grundlägga en livslång kärlek till motion och hitta glädjen i att vara aktiv. Men som du säger, det behöver ju inte vara sport heller, så länge det är nånting bara. Vi var ett gäng i parken nyligen som pratade om just det här, våra kids är ju bara småttingar än men hur viktigt det är för framför allt high school hur barnen hör till nåt sammanhang, har en vettig plats de "tillhör" , en plats där de förhoppningsvis hittar bra kompisar också. Om det så är inom sporten/teatern/skoltidningen etc. Så de inte bara börjar hänga och planlöst, uttråkade driver runt med kompisar i olika malls och börjar söka sig till dåligt umgänge. Det är nog så viktigt för speciellt de äldre barnen att just höra till ett sport team, en klubb eller vad som helst som de känner passion för, gemenskap med och har en plats där de tillhör.
Skicka en kommentar