måndag, november 30, 2015

Expatlife: Utlandssvenska tonåringar

Barnen verkar konstigt nog inte ha några nationella identitetsproblem. Faktiskt att våra tonåringar, 16 och 14 år gamla, verkligen känner sig svenska. Trots att de aldrig bott i Sverige. Jo jag vet att jag skrivit om det tidigare men jag är stolt och det tål att upprepas.

När vi är i Sverige några veckor varje sommar träffar de en del svenska jämnåriga och det är verkligen nyttigt att de lär sig hur det är att vara tonåring där. Vad som gäller. Vad de pratar om. Hur man klär sig. Hur man agerar. Sånt man som utlandsförälder inte kan lära sina egna barn. Jag har ju ingen koll, det var ju ett tag sen man själv var tonåring.

Sånt som gör mig glad:
När Dottern insisterar på att hon i framtiden kommer gifta sig med en svensk kille (well, det får väl ödet utvisa!).
Att Sonen inte gillar när man blandar svenska och engelska, svenska är svenska tycker han.
Att Dottern gärna lyssnar på svensk musik. Hela hösten har hon spelat Danny Saucedos "Brinner i Bröstet",  och nu är det "Girl from Sweden" med Eric Saade. Hon gillar också Veronica Maggios "Satan i Gatan", och annat.
När barnen textar på svenska till mig. Att de faktiskt är hyfsade på att skriva på svenska tycker jag är ganska fantastiskt.

8 kommentarer:

  1. Sådär är det med Karolina också, så jag förstår så väl att det värmer ditt hjärta. Jag blir så glad, och jag är så tacksam att jag varit så envis med svenskan. Gett henne en så stor del av den svenska sidan jag bara kan. K är också duktigt på att skriva svenska. K brukar tala om för MIG vilka grupper och artister som är svenska. Jag har mkt sämre koll än hon på den biten.
    Att vara hemma i Sverige under långa perioder har verkligen bara varit bra, som du skriver. Då får de vara med kusiner och andra tonåringar. Lära sig den svenska som talas bland dagens tonåringar.
    Ja, en rikedom är det att haha två språk och två kulturer. Jag hoppas att alla talar minoritetsspråket med sina barn, om man har två språk i familjen. men att plugga på uni i Sverige fanns dock inte på kartan för K, det ville hon inte.

    SvaraRadera
  2. Det forstar jag gor dig glad och stolt.

    SvaraRadera
  3. Håller helt med. I alla fall när det gäller stora killen. De två mindre, de kämpar nog med identiteten. Nu var vi ju aldrig till Sverige i somras men planerar att åka 2016 och det ska bli väldigt spännande att se hur de tycker att det är!

    SvaraRadera
  4. Jag blir så glad höra det här, det är underbart och ja du ska vara mäkta stolt. Det är så härligt att höra hur dina (och Annikas) barn verkligen känner så starkt för det svenska fastän de aldrig bott i landet. Det känns fint att höra och uppmuntrande för egen del.
    Det händer ju man kommer i kontakt med folk där det inte blivit så, det kan skrämma ibland så skönt med de fina exemplen på hur bra det kan gå med barnen!

    SvaraRadera
  5. Roligt att läsa.
    Bra jobbat av dig och maken för att få barnen att känna så. Och skriva svenska.
    Intressant artikel i dagens DN (Insidan) om tvåspråkighet.

    SvaraRadera
  6. Länk till artikeln
    http://www.dn.se/insidan/markus-var-flersprakig-redan-i-magen/

    SvaraRadera
  7. Sofia Solfors6:25 fm

    Härligt! Upplever samma.
    KRAM från Schweiz/Italien

    SvaraRadera
  8. Vad härligt att läsa! Har några år kvar tills barnen är tonåringar men det ger hopp. Är din man amerikan?

    SvaraRadera