Att inte ha ett betalt jobb är oftast en medföljandes lott. Jag tycker de flesta hanterar siuationen bra, tar det för var det är, en paus i det yrkesliv man hade i Sverige.
Så finns det de som är olyckliga. Inte alls gillar att "bara gå hemma". Känner att de går miste om något på hemmaplan. Längtar hem till jobb och kanske stress. Vad vet jag.
De klagar. Drömmer om karriären de lämnade i Sverige. Och kan liksom inte ta in att här och nu lever vi och passar på att uppleva något annorlunda. Om så bara för ett par år.
En utlandsflytt kan inte göras på bara en persons villkor. Som familj måste man vara överens om att flytta och vara redo att omvärdera om inte alla i familjen trivs. Det är ju självklart.
Men jag har tyckt så synd om dem som längtar tillbaka till arbete i Sverige, vars hela identitet liksom är jobb. Som de ju lämnat och nu känner sig vilsna och rädda. Nej, att vara hemmaförälder eller hemmafru är inte för alla, men kom igen, några år! Inte ett helt liv (om man inte vill).
Livet är här och nu. Det blir inte alltid exakt som man tänkt. Men bra kan det vara ändå.
Grrringo, svensk i Colorado.
15 kommentarer:
Jag var hemmafru här i Sverige i ungefär 11 år när barnen var små och jag hade en karl som kunde försörja mig. The time of my life! Sen gjorde ekonomin att jag blev tvungen att börja jobba så nu ser jag fram emot pensionen hahaha, har några år dit dock. / eva i dalarna
Jag har lite svårt att förstå det eftersom jag hade helt fantastiska år i Singapore, jag kunde göra vad jag ville när jag ville och hur jag ville - och det gjorde jag! Fast jag vet ju också att jag hade mina "jag-måste.förverkliga-mig-själv-år" gjorda, men jag måste säga att ha de möjligheter att göra annat som det för med sig att vara "medföljande expat" är så fantastiska så jag kan bara säga att om möjligheten finns: Ta den!!!
Och jag håller med dig, till 100%, AnnMarie. Se det för vad det är HÄR oh NU. Gör det bästa av situationen. Alltid.
Halleluja så bra skrivet! Precis så är det, man får göra det bästa av det som sker just nu! Drömde jag om att vara hemmamamma i en sömnig byhåla i England när jag var yngre? Nope, men jag har det bra här ändå! Man har bara så roligt som man gör sig! :)
Skönt att du känner att du kan leva i nuet! Det är en konst som inte alla kan! Undrar bara om du någonsin saknar ditt yrkesliv? Jag vet att du är glad och gillar rollen du har nu (vilket är amazing) men alla har vi ju dagar då vi liksom tänker "åh, jag saknar bla bla bla som jag brukade göra..." Eller det kanske bara är jag ;)
Jag tog två år som hemmafru (tveksam till ordet hemmamamma eftersom min son gick i skolan), och jag är så lycklig över detta. Jag är lycklig över att jag avstod från det jobbet jag hade tänkt att testa (för att vidga karriären något och pröva på något nytt). Att istället kunna springa och yoga precis när jag ville, kunna ta emot alla gäster som ville komma och umgås med dem, och att kunna resa mycket.
Sen är jag nu glad att ha återvänt hem till mitt jobb och min karriär. Visst kan jag sakna friheten till min egen tid ibland. Dock kände jag mig, senast idag, riktigt lycklig där jag gick på min arbetsplats, över hur lyckligt lottad jag ändå är (haha, kanske inte så många sjukvårdsarbetare som säger det i Sverige just nu....)
Jag tror precis som du säger att man måste diskutera igenom sånt här i familjen och att den som är "medföljande" i synnerhet måste känna efter ordentligt vad han/hon vill. Och framför allt, inte vara rädd för att testa och verkligen våga njuta av det.
Om den medföljande inte mår bra, eller absolut inte vill, då funkar det ju inte. Sant. Men det är bra att ge det en chans.
Oh yes, my dear! Det finns ett annat liv jag skulle kunna levt, men det här är jättebra det också!
Jag hade ett jättekul jobb som redaktör på ett mediaföretag innan vi flyttade. Visst saknar jag det ibland. Men det här livet är bra det med!
Bodde vi i Sverige skulle jag absolut jobba! Av sociala, utvecklande och ekonomiska skäl. Det tror jag nog.
Precis. Att ta en paus nåt år från ekorrhjulet är väl toppen!
Kramar!!!
Jag håller helt med dig om att man ska ta tillvara på chansen och tillfället. Man öppnar helt andra dörrar som ger nya möjligheter. Om inte annat får man ett annat perspektiv på livet, en paus, en chans att fundera och reflektera over vart man är och vart man vill. Man får chansen att träffa nya människor, engagera sig i projekt som man aldrig skulle gjort innan eller kanske plugga någon kurs som man varit sugen på. Vill man inte bara gå hemma så finns det ju mycket ideelt arbete man kan ägna sig åt eller många olika föreningar man kan gå med i för att komma ut och träffa människor. Men visst är det viktigt att man är ett team i familjen då man flyttar utomlands och att alla är med på att ge det hela en ärlig chans.
Jag var s.k. lyxfru hela tiden, då mina tre barn var i skolåldern. Har aldrig haft en karriär; var "bara" sekreterare, ett av de tre yrken som var öppna för flickor på 40-talet. Om jag hade haft ett jobb, kunde jag inte ha varit scoutledare, klassmamma, och den som föjlde med ungarna på exkursioner till alla möjliga ställen. Jag var den som ungarna kom till efter skolan, när andra mammor inte kom hem i tid från jobben.
Men jag kan förstå lite´ grann att det är svårt att ge upp ett jobb man gillar för att maken får ett erbjudande han inte kan säja nej till.
Är det några av er kvinnor som fått likande erbjudande,
med ty åtföljande flytt för maken? Är det bara kvinnor
som får finna sej i vad än som maken känner för?
Bara undrar.
Ruth i Virginia
Som svensk är man uppfostrad att tänka att man alltid måste ha ett jobb och att alla jämt ska arbeta. Lite synd kanske, vore bra om man kunde tänka utanför ramarna. Man kan ju ta tiden till att tänka efter vad man vill göra med sitt liv, lära sig något nytt (finns oerhört mycket man kan lära sig via Internet, särskilt inom IT). Finns även enormt mycket större möjligheter att jobba hemifrån och starta eget litet företag hemma i USA jämfört med Sverige. När man har fått sitt arbetstillstånd förstås.
Skicka en kommentar