Kompisar. Lite irriterande.

Nu när vår tid i Spanien börjar gå mot sitt slut tänkte jag ventlilera några saker som gjort mig irriterad vad gäller barnens kompisars föräldrar. Oförstående. Förvånad.

Dottern hade en kompis - de är inte ovänner numera men inte längre bästa vänner - som hon träffade då och då på fredagar efter skolan. Antingen följde kompisen med hit eller så åkte dem hem till kompisens hem. Tills förra vintern. Då mamman i andra familjen plötsligt tyckte att det var en bra idé att boka in gitarrlektioner på fredagar.

Så rann den vänskapen ut i sanden.

Sonen hade flera kompisar första året, men tyvärr flyttade två av dem efter det året, till Sydkorea respektive Singapore. Sedan dess har han mest träffat sin bästa kompis som bor på andra sidan stan, på fredagar efter skolan. Fredagen innan höstlovet hade killarna gjort upp om att Sonen skulle följa med kompisen hem. Då bokar plötsligt mamman en läkartid till kompisen efter skolan, och tycker "det är väl inga problem, din kompis kan väl följa med och så kan ni ha kul efteråt..." Nä tack, tyckte Sonen, och så blev det inget.

Det här är ganska typiskt. Med några få undantag. Föräldrar försöker liksom inte hjälpa sina barn att ha ett socialt liv. Barnen går i privatskola och kommer från alla håll och kanter, har kanske långt till sina skolkompisar. Jag kan tycka att när man väljer en skola långt från där man bor, då får man som förälder hjälpa till att skjutsa till kompisar då och då. Men attan vad det verkar svårt.

Eller att man skapar ett hinder så barnen inte kan träffas. Som gitarrlektioner.

Blä för det, tycker jag.

(det här kan jag utveckla, spinna vidare på och skriva massor om, så det blir kanske mer nån dag...)