Två gånger har vi flyttat med småbarn: från Brasilien till Tjeckien och från Tjeckien till USA. Och det är egentligen inga problem alls att flytta med barn som inte börjat skolan ännu - när vi flyttade till USA var Sonen 4.5 år, han började Kindergarten där ett halvår senare. Dottern var bara 2.5 år då.
Sonen är född i Brasilien och var nästan två år när vi flyttade till Prag. Han talade en del portugisiska som liten men det glömde han tyvärr snart. Barn glömmer ju. Dottern lärde sig en hel del tjeckiska av sin barnvakt, men det förlorade hon när vi sen flyttade vidare till Connecticut.
Det är så det är. Språk måste utövas för att kommas ihåg, särskilt vad gäller mindre barn.
Men själva flyttarna var inga problem. Kidsen var så små. Deras hela värld var ju familjen och ett fåtal vänner. Att hitta nya vänner i den åldern är så enkelt. På förskolan. I lekgruppen. Eller varför inte på lekplatsen. De behöver inte ens tala samma språk. Barn brukar alltid hitta nån att leka med, det är så skönt okomplicerat.
En enda nackdel med att flytta med mindre barn: man är ensam med barnen. Det finns inga släktingar i närheten att förlita sig på för barnvakt. Det kan vara riktigt ensamt. (Egentligen inget unikt för expats, samma för alla som flyttat från sin födelseort.)
Det är bra att vara lite osvensk och våga anlita en utomstående barnvakt när barnen är små. Vi fick till exempel kontakt med en fantastisk universitetsstuderande tjej i Prag som barnen älskade. Och för vuxenkontakten: sök upp olika mamma-barn-lekgrupper. Jag råkade på en svensk lekgrupp i Prag, det var en livräddare för mig.
Min erfarenhet är att det är enkelt att bo utomlands med småbarn, det finns inga måsten ännu som styr vardagen. Om man vill spendera en månad vid jul i Sverige går det finfint. Men det kan också vara isolerande att flytta till ett nytt land med mindre barn.
Så, nästa vecka: Flytta med yngre skolbarn.
Grrringo, svensk i Colorado.
8 kommentarer:
Vi värmde upp inför livet utan släkt på samma kontinenet med att bo i Stockholm medan barnen var små, med morföräldrarna i Borås och farföräldrarna i Piteå. Det underlättade nog, för vi blev aldrig vana vid att ha barnvakt till hands.
Familjen Lalloo: Smart att värma upp så! Så man inte vänjer sig vid att ha det för bekvämt...
Skriver helt under på allt du skriver om småbarn och utlansboende. Ja, att flytta med småbarn har jag ju aldrig gjort då vår tjej kom till här. Men allt det där med att som svensk familj bo utomlands som du ju skriver om känner jag helt igen och håller med om. Ser framemot höra dina tankar kring flytta med yngre skolbarn...
Bra sagt, det där med att man måste våga anlita barnvakt och kanske leva på ett litet annat sätt än om man bott i Sverige.
Jag vet att vi fått en del kommentarer och frågor kring hur vi så tidigt vågat anlita en främmande barnvakt.
Det är ju en annan livsstil man lever om man bor långt bort från familj, man MÅSTE hitta andra nätverk, barnvakter osv som inte är folk man känt sen man var 2 och hängt med hela livet eller syskon eller föräldrar eller andra närstående.
I Sverige har jag känslan och intrycket av att även om man i Sverige inte bor nära det naturliga nätverket som gamla vänner och familj, säg man bor i Umeå men kommer från Göteborg. Men man anlitar inte främmande barnvakter eller liknande lösningar ändå, utan då kämpar man på utan eller så får man ibland far-och morföräldrar som tar tåget och kommer och hjälper till med lite avlastning.
Det där med att köpa tjänster (vad det nu må vara) tycker jag är en kulturell skillnad, man gör det inte på samma sätt i Sverige som här. Jag vet det ändrats en del, bland städhjälp som väl blivit rätt vanligt. Men ändå, jag vill påstå det finns en kulturell skillnad. Man är mera stolt över att klara sig själv, vi tar hand om våra barn och har inte lyxförmånen ha nån barnvakt vi inte. Vissa tycker jag lever lyxliv som har barnvakt för mitt barn (även om det innebär jag går till tandläkaren under den tiden).
Jag har aldrig förstått det där stolta med att vi har minsann inte barnvakt, vi har minsann inte varit på en par date sen vi fick barn... Bara för att man har barn försvinner man ju inte som människa och behöver få vara nån annan än mamman hela tiden. Speciellt om man är hemmamamma, det blir ju väldigt intensivt och man går upp i varann så. För allas bästa behöver både barn och mamma vara ifrån varann ibland.
Oooops, nu blev det långt. Sorry!
Du har så rätt i det där med språk och små barn. Små barn glömmer lika lätt som de lär sig. Man måste öva språket som du tar upp för annars faller det i glömska. Vi bodde i Egypten ca 2 år då jag var mellan 2 och 4 år. Jag lärde mig en del arabiska av vår nanny. Men glömde allt. Idag har jag inget alls kvar av arabiskan. Språk är lite av en färskvara även om man är vuxen så kräver varje språk ett visst mått med underhåll.
Jag gillar din serie om expat livet. Jättekul att även läsa de andras kommentarer.
Kram!
Vi bodde I Uppsala nar aldsta sonen foddes och hade morforaldrar I Kinna och farforaldrar I Umea sa fick hade aldrig slakt nara som kunde hjalpa till. Men vi hittade bra barnvakter anda sa det blev ingen jatteforandring nar vi flyttade till Singapore. Men det ar enklare med sma barn, jag tror jag skulle vara mer tveksam nu nar barnen ar sa rotade och har vanner och skola som spelar en allt viktigare roll.
Ang. sprak sa haller jag verkligen med, min yngsta pratar nastan ingen svenska, vilket ar lite pinsamt med tanke pa att vi ar bada svenskar. Men hon har vuxit upp med en engelsksprakig nanny I huset och med bara engelsksprakiga kompisar. Elias har kvar mer av sin svenska aven om den ar lite knackig. Nu har vi aterupptagit svenskalektionerna dock sa det kanns bra.
Tycker anda det ar en san fantastisk uppvaxt ungarna far med kompisar fran olika delar av varlden!
Ja, snacka om att DU är en expat med erfarenhet.
Kloka råd du ger.
Just detta med lekgrupper, barnvakter etc.
Ungar hittar nästan alltid kompisar, kämpigare kanske för fldrna?
Svenskan hålle jag stenhårt på. Det är en av mina stora stoltheter i livet att min flicka är helt tvåspråkig.
Tycker inte det varit svårt heller, jag har ju varit hemma med henne (inga nannys etc), och vi har varit i sverige mkt, både sommar o vinter.
OCh vilken rikedom att kunna två språk flytande från barnsben.
Vi har ju alltid haft Peters familj här i DC. En enorm hjälp då K var liten.
Mkt intressant inlägg.
Kram!
Hej!
Jag har varit borta från bloggvärlden ett tag nu medan jag varit i Sverige, men nu är jag tillbaka - både i Brasilien och bland bloggarna! :)
Jättekul med dina "expatlife"-inlägg. Du har ju verkligen erfarenhet på området och kan ge bra råd för de som funderar på flytt. Och för oss som redan flyttat - även om inte så många gånger - är igenkänningsfaktorn hög!
Anne: Nä jag vet inte varför småbarnsföräldrar inte försöker anlita hjälp i Sverige. Konstigt.
Vad kul att ni gillar min återkommande "serie"!
Skicka en kommentar