Hittade något på internet häromdan som jag tänkt mycket på. Det kallas Expat Child Syndrom, ECS, och även om vi inte drabbats fullt ut kan jag se vissa tendenser hos våra barn.
Jag har alltid hävdat att det finns vissa åldrar då det är svårare att flytta utomlands. Antingen flyttar man innan språk har så stor betydelse, kanske fram till 9-årsåldern, eller flyttar efter barnet lärt sig engelska tillräckligt för att klara sig bra i en engelskspråkig skola, troligen vid minst 15 år. Min utgångspunkt var mest skolan, hur svårt det blir att ta in ny information och lära sig på ett helt nytt språk samtidigt som det man lär sig börjar bli alltmer avancerat.
När jag läser om ECS kan jag se att jag missat den sociala biten som händer just i den här åldern.
Jag borde vetat bättre.
I USA pratas det mycket om the Middle School years, och hur svåra de kan vara, det är alltså åren nånstans runt 11-14 år. Jag har också sett barn som kommit utifrån i just den åldern som det tagit lång tid för att hitta sitt sammanhang när de kom som expats till USA. Till slut finner sig de flesta till rätta, men det tar så mycket längre tid för en tolvåring än för en sjuåring. Det här gäller såklart inte alla, men i allmänhet är det betydligt längre startsträcka för barn i den här åldern, mellanåldern.
Våra barn var 10 och 12 när vi flyttade hit till Spanien. Även om de inte drabbats av det här syndromet kan jag se att de kämpat. Det är inte alls som att segla in på en räkmacka in i en ny kultur i den här åldern.
Så my two cents om att flytta med barn, flytta när barnen är små eller i tidiga skolåldern. Det är så mycket enklare.
Grrringo, svensk i Colorado.
9 kommentarer:
Jag kan bara hålla med om det du skriver! man ska utan tvekan flytta när barnen är yngre. När vi flyttade till CZ 2007 så var våra grabbar 5 och 2,5. Det funkade jättebra. De gick på bilingual kindergarten och lärde sig både tjeckiska och engelska. Självklart fanns det svårigheter men om jag jämför med denna gången så var dessa svårigheter av annan karaktär och inte alls lika utdragna över tid. Denna gången, när flytten gick till Ungern så var killarna 10 och 7,5 och vi kämpar om inte dagligen så nästan varje dag med den sociala biten. Framför allt för vår stora kille. Det är mycket svårare att finna vänner i den åldern. Därmed vill jag inte säga att man ska låta bli att flytta utomlands om man har barn i den åldern, men man får kanske vara beredd på lite fler svårigheter än när barnen var yngre.
Kattis: Så vi har samma erfarenhet. Det är verkligen skillnad med lite äldre skolbarn, tufft. Även om det funkar.
Håller med, det är verkligen mycket lättare!
Våra var ju 3, 6 o 8 när vi kom till CT, det funkade kanon.
Tror även att det handlar mycket om inställning hos de vuxna. Man måste vara jäkligt positiv, ligga steget före kidsen och inte tänka "det är bara några år, det går fort".
Kram!
Jag håller helt med dig, Kalaslotta! En positiv inställning hos de vuxna är nödvändigt för att det ska funka i längden!
Jätteintressant att läsa detta. Vi flyttade till Nicaragua då jag var 14 och bodde där i 4 år. För mig var det rätt tufft med hemflytten till Sverige då jag var 18. Jag hade tappat hela gymnasietiden och läst till och med 11:an i Amerikansk skola. Kompleterade resten av gymnasiet genom att gå på Komvux men jag känner att jag missade mycket av den sociala biten där. Min make har kontakt med många av sina barndomsvänner och det är just från gymansietiden.
Jag tror dock att barn generellt är mer flexibla och anpassningsbara än vuxna många gånger. Jag måste också säga att erfarnheterna jag fick under åren utomlands är något jag aldrig ångrar eller skulle vilja vara utan. Sedan kan det ju också vara så att man inte ska glömma att sociala problem även kan ske om man stannar hemma i sitt hemland men flyttar inom landet eller barnet byter skola och får nya klasskamrater. Man ska inte tveka allt för mycket om man får chansen att prova på en utlandsvistelse.
Kram!
Och vi som - åtminstone i nuläget - planerar att flytta tillbaka till Sverige när barnen är 10 och 12... De kommer i alla fall kunna språket, men det sociala känns lite osäkert. Alternativet är ju att vänta i fem år till, och då tror jag att de kommer vara så inne i det amerikanska samhället att det blir svårt för den skull istället.
Jag tror som ni andra, att man som föräldrar måste hålla inne alla tvivel och vara extremt positiv, och så hoppas jag och tror att erfarenheten väger tyngre än problemen.
Jätteintressant! Jag har hört talas om detta (även under något annat namn tror jag men jag minns inte exakt vilket det var tyvärr) och det var framförallt den sociala biten som det handlade om vad gällde svårigheterna i vissa åldrar. Jag tror verkligen att man måste se till sina egna banr (allla är ju så olika) och även till sin situation som familj och sedan fatta ett beslut baserat på alla de saker man tycker känns viktiga. Det går aldrig att se in i framtiden. En av de bloggare jag följde ett tag bodde ju här i NYC ett år, men flyttade tillbaka till Sverige just för att deras ena barn inte anpassade sig alls och hade väldigt svårt med just den sociala biten här. Det andra barnet var yngre och där var det inga som helst problem s jag tror verkligen att åldern spelar in.
Sedan gäller det helt klart att man måste var positiv och stark som förälder. Se att man kanske själv måste lägga ner mer jobb och energi också på att det ska fungera. Lyssna mycket på barnen och prata om det som är jobbigt. Vara positiv men ändå inte "hurtflåsigt klämkäck" och tänka att ALLT löser sig och fixar sig av sig självt. Men jag tror liksom Desiree skrev här innan att år utomlands och detta att ha levt i olika kulturer, "fått" nya språk etc är GULD värt senare!
Kram!
Tusen tack för att ni tagit er tid med att kommentera! Självklart är föräldrarnas inställning viktig, håller helt med. Dessvärre är det nog så att det inte alltid räcker hela vägen, det finns så många faktorer som spelar in.
Får nog följa upp det här endera dagen känner jag...
Kramar
Det här var väldigt intressant, vill bara snabbt säga det.
Jag fick en tankeställare, har själv varit rätt inställd och fokuserad på att det språkliga och den biten. Ungefär som du skriver att du tänkt vad gäller bra åldrar (skola, språk osv) men den sociala biten har liksom kommit lite i skymundan för mig men nu när du tar upp det och länkar till den här artikeln. Känns ju rätt självklart när jag läser det, så klart det är så...men samtidigt nog inte det jag sett som den största utmaningen så helt klart en liten väckarklocka.
Skicka en kommentar