Hur det står till med våra barns svenska har jag skrivit om förut. Men jag tycker det är så viktigt att ett lite mer allmänt inlägg om svenska utomlands kan vara på sin plats.
Jag tror på att vara konsekvent. Att aldrig ge upp. Och att som förälder skärpa sig i sitt eget språkbruk.
Innan vi fick barn kunde vi blanda in en del portugisiska och engelska ord när vi pratade med varandra, Ironman och jag. Det spelade ju inte så stor roll hur vi talade med varandra, mest var det såklart svenska eftersom vi båda är uppväxta i Sverige och flyttat utomlands som vuxna. Men när vi fick barn var det slut på det bestämde vi. Skulle barnen lära sig bra svenska måste de höra oss tala bara svenska med varandra och med barnen.
Det har funnits perioder då särskilt engelskan häll på att ta över. När barnen började skolan och hade i princip bara amerikanska kompisar. Nästan hela deras värld var ju på engelska. Ja, även de fåtal svenska vänner de faktiskt hade pratade också engelska, det var lekspråket helt enkelt.
Vi har läst böcker på svenska, sett svenska barnprogram och filmer. Rest till Sverige varje sommar. Jag tror det är jätteviktigt att resa till Sverige varje år, det gör under för språket.
Några år i Connecticut gick de på svenska skolan, det är undervisning för utlandssvenska barn, en gång i veckan nån timme. Det är bra för det får barnen att se att de inte är ensamma om att tala ett annat språk än det de hör i vanliga skolan hela dagarna.
De har lärt sig läsa på engelska och sedan kunnat överföra den kunskapen på svenska, eftersom de redan kunde svenska var det ganska enkelt att läsa på svenska. Nej, de är inte lika bra på att läsa och skriva på svenska som på engelska, men vi tycker det är ok. Planen är inte att de ska studera i Sverige när de blir äldre. Men vem vet.
Grrringo, svensk i Colorado.
9 kommentarer:
Jag hade kunnat skriva dagens inlägg.
Jag har ju själv en tvåspråkig tös. Ngt jag är väldigt stolt över. OCH ngt HON är väldigt stolt över.
Jag har konsekvent pratat svenska med henne sen den dagen hon föddes. Alla långa somrar i Sverige och svenskfinland har hjälpt hennes språk på traven. Likaså det att hon har jämnåriga kusiner. EN sann rikedom.
Du och jag är ju med i samma forum på FB. Jag blir så trött på hur saker och ting kompliceras därinne. Det finns bara ETT sätt, prata svenska med ditt barn, var nog med ditt eget språk , se till att åka hem, slarva INTE. Rätta ditt barn på RÄTT sätt.
Det är bara att köra på!
K gick på svenska skolan här också under x-antal år. men jag tog henne ur den skolan. För mkt engelska bland de barn som inte talade svenska hemma direkt.
Jag insåg att jag var bättre lärare själv, haha!!
Tycker inte heller det var svårt att lära K läsa på svenska. När hon knäckte den engelska läskoden knäckte hon den svenska.
K ska inte heller studera på uni i Sve, som du vet.
Ha en fin måndag!!
Vi är båda svenska hemma och pratar bara svenska med barnen. Det jag tycker kan vara svårt ibland är att få entusiastiska barn som pratar på om upplevelser efter skolans slut på engelska. Ibland föreslår jag om dom kan göra ett försök på svenska, ibland låter jag det vara, för att det just då är viktigare att dom får berätta.
Men man får helt klart göra en ansträngning för att dom inte ska tappa svenskan.
Melanie
Annika: Visst är det kul när barnen uppskattar att kunna svenska, när de förstår fördelen med att vara tvåspråkig!
Melanie: Jo man vill ju inte tjata hela tiden. Jag insisterar ibland på svenska, ibland låter jag dem hållas. Nu när de är såpass stora, 12 och 14 år, är jag inte så orolig över deras svenska längre. Jag märker att den är jättestark.
Jag kan säga att jag inte är konsekvent och bara pratar svenska med mina barn. Tyvärr.
Men visst jag läste mycket böcker pa svenska när de var mindre, de fick se filmer pa svenska och vi har ju akt till Sverige flera ganger om aret sen barnen föddes och DET gör som sagt under för spraket. Varje gang vi är i Sverige utvecklas dom otroligt mycket sprakmässigt.
Läsa och skriva är jag inte alls noga med heller. Det viktigaste är att kunna prata och första.
Kramar
Det här är ju alltid så högintressant och kan inte skrivas för många inlägg i ämnet :)
Jag kan känna igen det du skriver om att blanda språk, eller ha alltför mycket svengelska eller bara slarva för mycket. Jag tror på det du säger att du och din man gjorde när ni fick barn, bestämde er för att nej, nu får det vara slut på det. Jag tror vi står lite inför det vägskälet nu, språket har exploderat för vår 2-5åring och nu börjar det på riktigt så att säga. Vi måste också bara bestämma oss för att sinsemellan prata "bättre" svenska. Bra jag fick en påminnelse om det nu...
Vad jag tycker mig se nu, är hur språket bland familjer där MANNEN talar minoritersspråket, så blir barnen inte tvåspråkiga. Inte alltid förstås, men oftare verkar det inte lyckas i familjer där pappan pratar ett minoritetsspråk. Det där Annika säger om att inte krångla till det så, det är rätt enkelt. Det har jag för övrigt också tänkt på då jag läst en del trådar Facebook eller andra ställen. Det är ju rätt enkelt.
Förvånande många verkar dock inte brinna för det här, vill ha flerspråkiga barn men är inte beredda göra den satsningen (för nog är det ju en del "jobb").
Det där med att rätt enkelt kunna läsa på det andra språket när man väl kan läsa ett. Det verkar ju helt rimligt, läskoden behöver man ju inte knäcka på nytt bara för att man ska läsa på ett annat språk.
Nyfiken bara, vad har dina barn för dialekt på svenska? Du och din man kanske kommer från samma ställe i Sverige så ni har samma dialekt (du kanske skrivit om exakt varifrån du kommer men jag minns inte, sorry).
Min man och jag har olika dialekter, hittills är det för tidigt säga nåt, vår unge är för liten än och mycket kvar med språket, men hittills tycker jag hennes svenska låter som en blandning av våra dialekter...
kram!
Tror att det här med att vara konsekvent är A och O. Tyvärr är det inte alltid så lätt i praktiken, om de har kompisar hemma och så vidare. Jag kräver inte att de ska prata svenska med mig, men upprepar på svenska det de säger till mig på engelska, så att de får de svenska orden.
Sverigeresor hjälper verkligen, men vi har bara fått till det vartannat år.
Jag har alltid varit väldigt noga med att vi alltid har svenska böcker hemma. Alla som har kommit på besök har fått släpa böcker. Senaste året har dock sonen blivit så kräsen med bokval så det har varit svårt att få honom att läsa något på svenska. Han läser dock gärna Allt om historia som vi prenumererar på och lillasysters Kamratposten hugger han när han får tillfälle.
Jag tror absolut på det där med att vara konsekvent. Jag tror även att det är superviktigt att åka till sitt hemland regelbundet så som ni gör. Att barnen får träffa släkten och får använda sina språkkunskaper med andra än bara sina föräldrar. Språk är något som ständigt måste underhållas för att det ska bibehålla sin nivå och kvalité.
Kram!
Våran situation är lite annorlunda från din, min man talar nästan ingen svenska alls. Jag försöker prata så mycket svenska som möjligt men det är inte alltid så lätt. När man hjälper till med läxor och annat skolarbete blir det oftast engelska men annars försöker jag prata svenska så mycket som möjligt. Vi är i Sverige minst en gång om året och det hjälper verkligen språket. Det är bara att kämpa på och hoppas att dom inte förlorar intresset för språket när dom blir äldre.
Sofia
Hej!
Vad roligt att jag hittat din blogg av en slump!
Är brasilianska och bott i Sverige länge nu (18 år) men funderar på att flytta till Amerika, Connecticut, med min familj.
Skulle vara intressant att höra din erfarenhet med två språkliga barn som snart blir 3 språkliga och hur det är att flytta och bo i Amerika.
Har du nån e mail adress?
Tacksam om jag får svar!
Talvez possamos matar saudade e "falar" um pouco portugues.
Tenta um bom dia!
Abraco
Brasileira curiosa :-)
Skicka en kommentar