Om jag fick välja bästa åldern att flytta utomlands med barn, då skulle jag säga yngre skolåldern. Från femårsåldern till runt nio år, ungefär.
De här barnen förstår mer. De börjar bli lite mer självständiga, de är nyfikna och lär sig snabbt. Att hitta nya vänner brukar inte vara något stort problem heller.
Som förälder kan man släppa lite av taget, lite! kidsen är ju fortfarande små i en främmande värld, och upptäcka allt det nya tillsammans med sina barn. Det roliga är ju att barnen förstår och har något att jämföra med. Typ "såhär gör man här och så gjorde vi där vi bodde förut". De förstår att olika kan vara bra och intressant.
Att barnen går i skolan kan också vara bra för föräldrarnas sociala kontakter. Ofta träffar man klasskompisarnas föräldrar antingen i skolan eller genom playdates. När barnen spelar fotboll, går på gymnastik eller karate eller vad det kan vara, ja då har man som förälder också en chans att träffa nya vänner.
Något vi gillade med den amerikanska skolan var att klasserna blandades varje år. I barnens skola var det fyra klasser i varje årskurs och redan efter något år kände de alla barnen i sin årskurs, för de hade gått i samma klass. Nä man gick inte i samma klass som sin bästis varje år, men det spelade inte så stor roll, de fick en ganska orädd attityd vad gäller att byta klass och också skola. Jag tror att det hjälpt våra barn när vi flyttade till Madrid: en ny skola och nytt land, so what, liksom!
Uppdatering:
Just det, en stor orsak till att det är enklare i de tidiga skolåren är att kraven i skolan inte är så stora ännu. Även om barnen inte kan skolans språk har de bra chans att komma ifatt.
7 kommentarer:
Jag tror också att det här med att byta klass varje år är bra för det sociala livet (även om man ändå inte hinner lära känna alla när man har nio paralleller!). Känns nästan lite läskigt att man är låst till samma 25 klasskompisar i nio år (i vissa fall) i Sverige. Tänk om man har otur med klasskompisarna?
Vi börjar så smått fundera på att flytta tillbaka till Sverige och då kommer barnen vara åtminstone 9,5 och 11,5 och det känns lite nervöst...
/Sara
Att ha samma klasskompisar så länge tycker jag verkar helfel.
Min teori om att flytta tillbaka till Sverige: det blir bra om föräldrarna har en positiv inställning och man gör sin research vad gäller bra skolor!
Jag tror också på det där med att byta klass, fördelarna med det systemet överväger helt klart och som du säger hjälper en att bli mer orädd inför att skapa nya kontakter och även ha tryggheten i att veta att jag kan få nya vänner för det här har jag gjort förut.
Sen är det säkert alltid lättare flytta (oavsett ålder) om man kan språket. Som dina barn som går i engelskspråkig skola, även om landet, kulturen, människorna - allt är nytt och man måste börja på nytt med precis allting. Skönt i alla fall att skolspråket och där man hittar sina vänner är det man är bekant med.
Lite liknande tänker jag inför en ev Sverigeflytt, även om det landet är helt nytt för barnen och för dem är det lika främmande som att flytta till vilket land som helst, men är de tvåspråkiga så har de språket i alla fall. Det som underlättar så mycket när man ska göra det där svåra att hitta vänner, funka i skolan osv.
Ja du, även om vi ju har mycket gemensamt eftersom vi bada är utlandssvenskar sa lever du ända ett väldigt annorlunda liv mot vad jag gör. Det här med att flytta runt hela tiden är förstas väldigt lärorikt och intressant, men inte alltid sa lätt kan jag tänka mig.
Men som med allt sa finns det ju naturligtvis bade för-och nackdelar. Och barnen, jag dom anpassar sig ju och era barn känner väl inte till nagot annat liv heller?!
Hur länge är ni kvar i Madrid? Och vart bär det av sen?
Kramar
Håller med om att detta troligtvis är lättaste och smidigaste ålder att flytta utomlands. Jag tror att barnen många gånger är mer flexibla och anpassningsbara än vad man själv är som vuxen. Låter smart med skolklasser som blandas på nytt varje år. Dels får barnen fler vänner på det sättet dels om man inte hamnar en bra klass så vet man att man bara behöver härda ut ett år innan gruppen mixas på nytt.
Kram!
Jag kan se att den här åldern är en bra sådan för större flyttar och förändringar. De är som du säger stora nog att förstå, men samtidigt små nog för att lätt ta in nytt, lära nya språk och sociala sammanhang.
Även här byter de ju klasskompisar varje år. Även på dagis. På längre sikt tror jag också det är bra. Tror dock det är lite annorlunda för oss som bor i en stor stad som NYC där "omsättningen" är så stor. Här är sannolikheten stor att det kommer nya familjer (och barn) hela tiden) samt att ens "gamla vänner" flyttar. Inte alltid idealt för att bygga hållbara sociala nätverk kanske, men definitivt något som gör att även man själv som vuxen lär känna nya personer med jämna mellanrum, samt att folk på det stora hela är mycket öppna för "nykomlingar" från andra ställen.
Kram!
Du lever mkt annorlunda än jag också fastän vi båda är utlandssvennar.Du har verkligen levt som expat, på riktigt, och gör. Det gör inte jag.
Amerikanska skolan ja, de där att blanda och ge varje år är ett lyckokast.
Gillar det verkligen. Sedan i MS och HS blir det ju bara en enda stora klass där alla tar olika lektioner beroende på inriktning.
Har alltid gillat detta. OCH ja, det gör ungarna mer självständiga och de hittar många vänner på detta sätt.
GILLAR!!
JAG hade samma klasskamrater i nio år hemma. OCH snacka om att VI fastnade i roller.
Inte bra alls.
Kram!!
Skicka en kommentar