Nu om dagarna känner jag mig som en gammal skiva som hakat upp sig, "tala svenska" säger jag till barnen, speciellt Sonen.
Det finns ett skräckexempel, ett barn som är lika gammalt som Sonen. Båda föräldrarna är svenska men de har bott här i USA så länge att också föräldrarna glömmer sig ibland och talar engelska med sina barn. Följdaktligen är barnens svenska inte perfekt. Senast vi träffade dem talade Barnet med en konstig accent när det talade svenska.
- Jag blir orolig att du ska glömma svenskan, att du ska tala som X, förklarade jag för Sonen.
- Ja, X pratar konstigt, det låter inte riktigt som svenska, svarade Sonen.
Grrringo, svensk i Colorado.
1 kommentar:
Det var ju skönt att sonen reagerade, då är det ännu ingen fara på taket tror jag...
Själv framhärdar jag envetet med att prata svenska med min dotter. Ibland säger hon något på engelska till mig, men jag svarar alltid på svenska.
Tycker det är rätt skönt att jag å yrkets vägnar är tvungen att hålla svenska språket aktuellt. Sen umgås jag ju väldigt mycket med svenskar också, det hjälper ju lite.
Skicka en kommentar